Jag Har Tydligen Mördat Många Kvinnor

Efter min underbara och tankeväckande tågresa genom och över USA och hela 36 timmar i Stockholm är jag nu tillbaka i kampanjen i Illinois 57:e distrikt. Väl tillbaka i lägenhet, kampanjhögkvarter och bland nya och gamla kolleger känns det nästan som om jag aldrig har varit borta. Och detta trots att det har gått nära fem veckor sedan jag lämnade för min tågtripp.

Nå, detta obeaktat - jag delar ut flygblad på en kundparkering vid ett köpcentrum i Glenview, IL. Plötsligt hör jag någon bakom mig ropa högljutt åt mitt håll och snabbt inser jag att det är mig man ropar efter. Detta utmynnar i följande dialog mellan mig och den äldre kvinna som lyckades med sitt uppsåt att fånga min uppmärksamhet.

Stormarknaden Sunset Foods i Glenview, IL, platsen för nedanstående gruff.

 

  "Ja", frågar jag undrande samtidigt som jag närmar mig och stannar några meter från henne där hon sitter på en annars tom uteservering. "Vad kan jag göra för er?"

   "Hur fan kan du göra det? Hur i helvete tänker du?" frågar hon oväntat aggressivt.

   "Göra och tänka vad?"

   "Jobba för ett parti som vill mörda kvinnor!"

   "Hur menar ni?" frågar jag oskyldigt även om jag kan gissa vad som avses.

   "Republikanerna. Ni är emot aborter, vilket betyder att kvinnor kommer att dö", hävdar hon bestämt och utan tillstymmelse till annat än fullt allvar.

   Jag tar ett icke synbart djupt andetag innan jag spelar ut mitt trumfkort som dessutom har den inte oväsentliga fördelen av att vara sant.

   "Jag jobbar inte för partiet utan för kandidaten Dan Behr här i 57:e Distriktet. Han liksom jag är pro-choice [alltså för aborter]."
   "Men Republikanerna är ju emot aborter!"
   "Helt riktigt, många är det. Men inte vi och..."
   "Du ljuger."
   "Nej. Vi tror på åsiktsfrihet och även om..."
   Mer hann jag inte säga förrän hon upprepade sitt universalargument, denna gång med än högre ljudvolym. Uppenbarligen tillhörde hon den grupp människor som tror att sanningshalt eller förmåga att övertyga ligger i antalet uppnådda decibel.
   "Du ljuger! Det gör alla Republikaner!"
   Ridå.
   Vad jag än säger eller hur jag än formulerar mig blir det som vatten på en gås. Jag inhalerar ånyo djupt och osynligt, markerar en avmätt nick och avslutar samtalet.
   "Vi har alla våra åsikter. Jag önskar er en fortsatt bra dag, frun."
   Hon uppfattar inte ironin i ordvalet. Fortsatt bra dag antyder att hennes dag har varit allt annat än bra; hennes glada livsande fick henne att oprovocerat mucka politiskt gräl med en okänd person. Men vi har alla våra alternativ och val. Hennes var att aggressivt söka konfrontation och strid, min var att leka Neville Chamberlain och föredra avspänning och fred i vår tid. Eller i alla fall tills vidare på denna parkeringsplats.

Jag är tydligen en kvinnomördare, inte olik en legendarisk dito i Londons slumkvarter Whitechapel år 1888.

Dylika anekdoter har varje kampanjarbetare åtskilliga av på lager pga två skäl. Dels är det omöjligt att undvika grälsjuka individer innan det är för sent. Och politiska aktiviteter tenderar att locka kufar till alla möjliga och omöjliga partier, organisationer och sakfrågor.

Väljarkontakter i samband med valkampanjer sker via två huvudsakliga metoder - direkta och indirekta. Den förra är tvåvägskommunikation och handlar om att söka upp väljarna antingen via personliga samtal genom dörrknackning, på kampanjmöten eller per telefon. Det senare alternativet är mer passiv envägskommunikation som brev, email, sms eller inspelade budskap som robotsamtal, videoklipp eller traditionell radio- och tv-reklam (som nu även körs online i sociala medier, sökmaskinsoptimering, köpta sökord osv).

Gemensamt för detta första alternativ är att man som avsändare ibland kan råka ut för uteblivet jubel, ryggdunk och utlovade röster givet sin politiska position eller dito budskap. För tyvärr mer ofta än sällan utsätts man för raka motsatsen - som tystnad, likgiltighet, ifrågasättande, motargument och förolämpningar. Om man har otur eller tar det personligt kan det hela mycket lätt urarta till olika nivåer av gräl inklusive, men ej begränsat till verbal pajkastning med inslag av lögn, högljutt ömsesidigt utbyte av invektiv och i värsta fall fysiskt handgemäng.  

Ömsesidig förståelse och respekt är klara fördelar i all mellanmänsklig kommunikation - särskilt inom politisk dito.

Vad och hur gör man då för att undvika en dylik mekanik i händelseutvecklingen och därmed avveckla en nedåtgående spiral innan den ens har uppstått? Jo, tack vare några enkla, men inte alltid så lätta insikter som mer är att betrakta som mitt personliga förhållningssätt än formella regler.

1. Strategisk reträtt. Ens politiska ställningstagande och därtill hörande organisatoriska engagemang är ofta en del av ens integritet och identitet. Trots det gör man alltid bäst i att inte ta eventuella meningsmotståndare, meningsskiljaktigheter och eventuella men förekommande förolämpningar som personliga.

Franska arméer retirerar aldrig; de väljer bara att avancera i en annan riktning och då i regel alltid bort från fienden. 

För tvärtemot allt snack om oberoende, okunniga eller osäkra väljare har (nästan) alla sådana en åsikt om (nästan) allt och (nästan) alltid. Har man otur kan även det mest oskyldiga ordval vara triggers som direkt leder till värderingsmässig kollisionskurs. Om det mot förmodan skulle inträffa gör man bäst i att deskalera läget genom omformulering, gärna med tillhörande taktisk ursäkt, byte av ämne eller bara ge upp och lämna det uppkomna läget.

En sådan reträtt kräver ett inte ringa mått av disciplin och ödmjukhet då missriktad och/eller överdriven stolthet sällan leder till annat än onödigt förvärrande av en redan dålig situation. Betänk hur en förorättad valfri nationalitet söder om Alperna beter sej på en fotbollsplan så inses lätt vad som avses.

Alltså - ytterst lite vinns på att käfta vidare med en idiot. För även om det är svårt att debattera med en expert så är det omöjligt att debattera med en idiot.

2. Äktenskapsmetoden. Ett annat sätt till avspänning är den politiska debattens mest populära inslag - lögnen. Den vita - eller beroende på ideologisk kontext - röda, blå eller gröna lögnen är ytterst användbar och ofta framgångsrik så länge som man inte blir påkommen eller avslöjar sig själv.

Gifta par ljuger för varandra tre gånger per vecka. I alla fall om man ska tro på Researchgate.

Genom att ge sken av att hålla med, visa tålamod och smickra motparten vaggas denne snabbt in i en falsk förvissning om den egna förträffligheten, kunskapen eller klokskapen. Vilket i sin tur sannolikt reducerar risken för fortsatt eller förvärrad konfrontation. Det rimliga i detta välbeprövade alternativ vet varje person som varit i ett längre förhållande med en romantisk partner.

Enligt Researchgate ljuger äkta par för varandra minst tre gånger i veckan, alltså tre gånger oftare än fredagsmyset. Således funkar uppenbart lögnerna, annars skulle de sannolikt inte nyttjas så frekvent. Därmed är lögnens positiva effekter för det egna välbefinnandet bevisat, åtminstone på kort sikt och så länge lögnen fungerar.

3. All in. Att kasta handskarna, kavla upp ärmarna och ge sig in i en veritabel boxningsmatch med antagonisten kan ofta te sig nog så lockande. Nog har vi väl alla hamnat i läget där önskan om att vilja åsamka motparten höga dentala räkningar, men det är inte bara oron över den egna säkerheten som hindrat oss. 

När så diplomatins alla portföljer är tömda kvarstår bara ett alternativ - att gå all in.

Även avsaknad av eget våldskapital, låg smärttröskel och personlig skam inför egen våldsanvändning spelar in, liksom de möjliga juridiska konsekvenserna av en sådan hängivelse till ens reptilhjärna, påverkar benägenheten.

För egen del kan jag känna för och emot samtliga ovanstående handlingsalternativ under några få sekunder innan jag nästan alltid väljer alternativ 1. Möjligen är jag en fegis, men jag har helt enkelt sällan lust att åka på stryk för mina åsikters eller min kandidats skull. Men hade jag kommit undan med att spöa en alldeles särskilt korkad opponent hade jag åtminstone övervägt ett sådant alternativ.

Alla våldsfantasier obeaktade är det i sanning lika beklämmande som bedrövligt när människor på båda kanterna förespråkar våld som legitim kampajmetod. Och detta är särskilt viktigt i ett land som USA där 340 miljoner medborgare gemensamt äger nära 400 miljoner lagliga (!) vapen. Men även om de politiska svallvågorna går höga, den ideologiska splittringen är avgrundsdjup är jag ytterst tveksam till inbördeskrig, något som jag har skrivit om tidigare.

Däremot är risken för enskilda galningar eller marginella grupperingar inte obefintlig och får inte underskattas. Attentaten mot Trump och andra politiker som kongressledamöterna Gabby Giffords och Steve Scalise 2017 gör dylika hot alltid hänger över varje politiskt möte bland väljarna.

Så, trots vissa påhopp och efter dessa angrepp som jag råkade ut för idag under flygbladsutdelning på en parkering är jag hellre en levande fegis än ett stolt våldsoffer. Dessutom fann jag tröst och styrka i Ronald Reagans ord om konflikt:

Fred är inte enbart frånvaron av konflikt utan även förmågan att kunna hantera konflikter med fredliga medel. 

/Ronald Reagan - USA:s 40:e president

Hoppas att framtida meningsmotståndare delar denna uppfattning, men sannolikt inte; han var ju Republikan och således ljög han också. Alltid.

Vi hörs!

Alla Är Lika - Men Vissa Mer Än Andra

En svensk-koreansk-amerikansk betraktelse av problematiken med kampanj-kulturell allokering enbart baserad på genetik:

"En idealistisk syn på USA är smältdegeln; alla är invandrare eller ättlingar till sådana och oavsett bakgrund är alla ändå amerikaner. En mer realistisk syn är att det inte stämmer... Att det inte stämmer bekräftas av företeelsen "bindestreck-amerikaner". Man är African-American, Asian-American, Irish-American..."

Ny krönika i Folkbladet. 

Onyttig Macka i Ocean Beach

Många som besöker en främmande stad tenderar att fokusera uppmärksamheten, besöken och samtalen kring enstaka kvarter eller gator. Så även jag när det gäller San Francisco. Jag har besökt staden åtskilliga gånger, men sällan lämnat de nordöstra delarna - som Market Street mellan dess början och typ Stadshuset, Embarcadero och givetvis Fisherman's Wharf - alltså de inringade områdena i blått på kartan nedan.

Områden i blått är mina tidigare besöksplatser. Det i svart är Ocean Beach där jag var i fredags.

Men häromdagen ville ödet och en lokal väninna annorlunda. Efter middagen drog med mej på mitt livs första Beach Bonfire Party - en upplevelse som dels fick mig att känna mig som i en amerikansk collegefilm och som dels gav mersmak. 

Det är ofta lätt att glömma att San Francisco ligger längst ut på en lång halvö. Eller att sagda halvö är över 11 km bred. Eller att västra San Franciscos också är USAs Stilla Havskust. Allt detta vet de flesta (svenska) besökare liksom jag innan, men som vi av olika skäl ofta förtränger eller ändå missar när vi väl är på plats. Allt detta påmindes jag om under gårdagen.

Efter sagda middag med min väninna tog vi bussen västerut, något som förde oss över stadens kända kuperade terräng. Dessa branta backar har synts i många filmer som utspelas på plats, även om deras faktiska placeringar inte sällan återges med mer fokus på konstnärlig frihet än geografisk korrekthet.

Backarna i SF är något i hästväg, särskilt om det är halt eller om bromsarna inte fungerar. 

Efter en dryg timme på bussen kom vi fram till stadsdelen Ocean Beach vara krona är en lång publik strand. Vi kom precis lagom till slutet av solnedgången och eldarna var redan i full gång. Stranden har ett antal platsbyggda eldstäder eller Fire Pits som de kallas lokalt. I dessa eldades medhavda vedklabbar, brännbart skräp, drivved och liknande. Kontrasten mellan de sprakande flammorna och det tilltagande omgivande mörkret skapade en stämning som underlättar socialt interagerande mellan okända människor. Och så även där och då.

En av de många eldstäder som står redo på stranden för hugade partysällskap.

Just denna vilja, förmåga och möjlighet att kura ihop sig socialt kring en eld triggar något djupt inom oss, något som rimligen funnits hos mänskligheten ända sedan tidernas och eldens begynnelser. Det är en i sanning lika tilltalande som universell kontext och som jag givetvis har upplevt på många andra platser, men som alltid är lika kul att (åter)uppleva på nytt.

Så snart som solen hade sjunkit nedan Stilla havets horisont tilltog aktiviteten kring eldarna - vilka var betydligt fler på stranden än vad min begränsade bild förmedlar. Plötsligt kom grillspett, mat å dryck fram och jag insåg, aningen generad, hur tomhänt jag de facto var. Men amerikanernas kända inkludering och sociala generositet gjorde sig påmind och snart stod jag med öl i ena handen och marshmallows i den andra.

Solen sänker sig i havet utanför San Franciscos Stilla Havskust. 

Just detta med att grilla marshmallows och sedan förtära med diverse tillbehör av högst varierad (läs obefintlig) nyttighet är en amerikansk tradition och preferens som jag både gillar, men ändå inte förstår rent smakmässigt.

En marshmallow eller två är helt okej, men fler än så tenderar att ha starkt avtagande marginalnytta; marshmallows och mitt välmående har därmed en rätt låg paretoeffektivitet. Amerikaner å andra sidan verkar fullkomligen älska grillade marshmallows. Och som om de inte var tillräckligt söta som de var så förtärdes de som pålägg på en dubbelmacka bestående av kex, chokladkaka och grillade marshmallows - så kallade S'mores. 

Ett urval av bilder på tandläkarbranschens bästa vinstgenerator i San Francisco - S'Mores.

Jag gillar som bekant godis, men denna kombination gav mig fantomsmärtor i samtliga befintliga tänder. Var och en för sig - kex, choklad och marshmallows? Kanske. Men tillsammans som en veritabel sockerbomb till macka? Nej. Men min väninna och övriga deltagare var glada som barnkalas och deras entusiasm över dessa kariesraketer var roande och trevlig.

Utöver dessa kulinariska ovanligheter var det en socialt givande kväll. Deltagarna visade sig komma från olika delar av USA och även utanför. Självklart kom det stundande valet upp och förenklat uttryckt skulle varken Trump eller republikanerna vinna några större sympatier bland de närvarande. Vilket heller inte är särskilt konstigt med tanke på att San Francisco sannolikt är USAs mest icke-konservativa stad, kommun och område.

Men även de bästa kvällar kommer til ett slut och för vår del skedde det vid 22-tiden. De lokala ordningsreglerna föreskrev tydligen det och polisens sirener och andra avsiktliga oljud indikerade detta; precis som den högljudda och ofta störande musiken som butiker spelar när de vill att kunderna ska lämna vid stängningsdags.

Undertecknad på plats i Ocean Beach, strax innan det var dags för hemgång. 

Därmed var mitt livs första, men förhoppningsvis inte sista, Beach Bonfire Party över. Därmed kunde jag lägga detta minne bland de många andra diton - som jag trots stadens uppenbara problem med hög hemlöshet, sanitära olägenheter och stöldrelaterad butiksdöd - ändå har från denna annars vackra och trevliga stad.

Vi hörs!

Konvent, Korruption och Klirr i Kassan i Crook County

Det finns ett känt politiskt skämt om korruption i Illinois: "How long does the Governor of Illinois serve? At least four years, maybe three with good behavior - plus probation." Fyra av de senaste guvernörerna i Illinois har nämligen dömts till fängelse för korruption.

Dagens krönika handlar om allitterationen konvent, korruption och klirr i kassan i Crook County - alltså om den inom den amerikanska politiken så ökända "The Chicago Machine". Trevlig läsning i dagens krönika!

På Kors och Tvärs Över Amerikatt

Tåg är ett ofta lika underskattat som bortglömt färdsätt i främmande land, men nöden har som bekant ingen lag: jag saknar sen tidigare körkort och nu även reskompis med dito varför buss eller tåg kvarstod som alternativ. Och givet att sträckan mellan Washington DC och Seattle via Chicago är cirka 4.700 km blev valet enkelt - tåg.

4.700 km motsvarar sträckan

Ystad - Haparanda tre gånger 

Dels för att ett USA Rail Pass på $499 är ett konkurrenskraftigt pris för 10 delsträckor under 30 dagar. Och dels för att Amtraks tågsäten är generösa i svensk jämförelse. Om detta beror på medelamerikanens icke försumbara kroppsdiameter låter jag dock vara osagt (även om mycket tyder på det).

Inte direkt Singapore Airlines business class,

men är helt okej ändå.

Ett lite oväntat inslag är att ombordstigning inte är fri från perrongen utan sker via uppställda led redan inne i avgångshallen. När man passerar utgången kontrolleras biljetter varpå man tilldelas tågvagn och sittplats. Lite ovant i början, men man lär sej snabbt.

Ordning och reda i ledet...

Beläggningen på just denna tripp var inte skyhög, typ 40-50%, vilket gjorde att jag slapp sätesgranne under hela resan. Det innebar även att jag fick min alltid lika åtråvärda fönsterplats och för den som åker tåg borde fönster vara det givna valet. Och givet allt jag fick se under tågresan var det en mindre jackpot.

Förtäring ombord då? Jodå, det fanns både restaurangvagn liksom cafévagn. Den förra erbjuder á la carte-meny och trerätters, medan den förra serverar mer basala rätter som hamburgare, varma mackor och liknande amerikansk husmanskost. Priserna i restaurangvagnen fattade jag aldrig då menyn saknade prisuppgifter. Här menyn, klicka på "Empire Builder Menu" (märkligt nog vägrade bilden publiceras här).

Men eftersom jag hade med eget käk så slapp jag brottas med meny, priser och gäster. Anledningen till detta är enkel - det finns få saker jag upplever som tristare än att äta ensam på restaurang. Att äta ensam ute på lokal, rätt eller fel, känns som om jag saknar kompisar eller inte kan laga mat. Därav undviker jag dylika situationer i möjligaste mån.

Inte heller detta är direkt business class,

men mums ändå. Jag hade även godis och kyckling.

Servering i restaurangvagnen sker i fasta sittningar som annonseras ut. Den hugade går då dit, bokar bord och antal och sen kallas man in efter listan. Detta system gäller oavsett frukost, lunch eller middag.

Då beläggningen var halvtom/halvfull satt vi för oss själva i vagnen vilket inverkade negativt på det sociala. Visserligen fanns utöver restaurang- och cafévagnarna även en sk "observation car" (tågvagn heter just "car" i USA) med panoramautsikt, även delvis i taket. Men under mina besök där uppstod inga spontana samtal, vilket även det var lite ovanligt.

Usel vinkel, men jag ville undvika

att få med Amish-folket i bild.

Det kan även bero på närvaron av flera Amish-sällskap; jag och flera andra var osäkra på hur man beter sej kring dem. De umgicks dock otvunget sinsemellan och trots att jag spetsade alla öron förstod jag inte deras språk mer än enstaka ord.

Jag tog inga bilder där och då eftersom Amish tydligen ogillar att fotograferas (filmen Witness - Vittne Till Mord (1985) med Harrison Ford och Kelly McGillis återkom ständigt i mitt sinne - särskilt denna underbara scen).

You're making a mistake...

Tyvärr saknades wifi helt och under vissa delar av trippen, särskilt ute på vischan och bland bergen, saknades även mobiltäckning. Men jag klarade mej bra ändå trots avsaknad av böcker eller annat tidsfördriv.

Sovkupé kostar 4-5 ggr mer än biljetten och då jag åkte på USA Rail Pass fanns ändå inga möjligheter till uppgraderingar. Så man fick göra som på flyget, utnyttja det utrymme som fanns och tredje natten började jag få kläm på det hela. Den som råkar vara ormmänniska eller liknande har en klar fördel. Trots detta sov jag i snitt 5 timmar per natt, om än i etapper då jag bytte sovställning.

Toaletterna var små och trånga, precis som trapporna. Tyvärr missade jag att ta bild på dem, så nedanstående bild är snodd från nätet.

Kunde ha varit mycket sämre och läskigare.

Oväntat nog var toaletterna trots sin storlek helt okej och besökarna var respektfulla så de var ovanligt fräscha trots den rätt omfattande besöksfrekvensen.

Det smala trapphuset fick mej att undra hur vissa amerikaner ens kunde nå övervåningen.

Men sammantaget är tåg både billigt och (hyfsat) bekvämt. Att kunna resa sej upp, gå omkring, bli serverad varm och lagad mat och diverse vuxendrycker gör tåg via överlägset buss och är bortsett restiden klart konkurrenskraftigt gentemot flyg i Economy. Dessutom rullar tågen in mitt i stan till skillnad från flygen.

Tyvärr saknas dusch för oss vanliga vilket gör att den personliga hygienen eftersätts. Men detta kan kompenseras via eget ombyte.

Jag brukar ju allt som oftast träffa på någon lika oväntad som givande ny bekant på mina resor. Men så icke denna gång, tänkte jag när närmade mej Portland Union Station för att stiga på tåget mot etappens sista destination Seattle, WA. Passagerarna på tåget mellan Chicago och Portland hade ju inte direkt inbjudit till några omfattande samtalsorgier varför jag började misströsta. Skulle jag verkligen behöva hålla tyst i tre dagar?

Då gjorde sej ödet påmint då en ung kille verkade vara lika förvirrad kring kösystemet som jag. Vår inledande konversation fortsatte även ute på perrongen och ombord på tåget och avslutades först när jag nådde min destination. Därmed blev Kevin Carlton min förste kompis från Oregon (woohoo!). Det visade sej att vi båda hade bott i San Jose, jobbat i Bay Area och delade språkintresse. Han var dessutom den förste vite amerikan jag träffat som pratade flytande spanska, utan brytning. Fantastiskt! Och vi kommer definitivt att ses igen.

Så sant som det sagts - det oväntade mötet

blir ofta det mest givande sällskapet. 

Detta var allt jag kan komma på nu. Fler och mer erfarenheter och observerationer från tågluffandet återkommer jag till i kommande bloggposter.

Vi hörs!

Amerikanskt Korståg - Bokstavligen

Jag har haft många drömmar i livet där vissa förblev just drömmar, som att bli stridspilot och sen astronaut vilket givetvis gick åt skogen pga försämrad syn under puberteten. Andra drömmar har helt eller delvis infriats under livets gång - som att lära mej språk, musikinstrument, starta företag, besöka spännande platser osv.

Det finns något särskilt tillfredsställande i vetskapen och känslan att vara på väg att uppfylla en gammal dröm, att den inte bara finns inom räckhåll, utan nu även är på väg att realiseras.

I väntan på avgång från Washington DC Union Station.

Just dessa känslor fyllde mej igår eftermiddag då tåget jag befann mej på så sakteliga rullade ut från Washington Union Station. För varje varv som hjulen snurrade tog de mej ett varv närmare min nuvarande måluppfyllelse - att korsa USA från kust till kust till lands. Denna dröm har funnits sen länge, men givet mitt tidigare rätt omfattande resande i landet är det märkligt att jag inte gjort något liknande tidigare.

Benutrymmet är faktiskt helt okej.

Givetvis har jag flugit över den amerikanska kontinenten åtskilliga gånger förr, men det räknas självfallet inte. Men igår, när tåget lämnade Washington DC, delstatsgrannen Maryland och gled in i West Virginia, en tidigare obesökt delstat, sköljde insikten över mej som en mindre tidvattenvåg.

Jag insåg att vi befann oss i natursköna Shenandoah Valley, som beskrivs i låten Take Me Home Country Roads av och med John Denver. Att just befinna sej i en känd amerikansk låttext upplevde jag redan 2011 då jag stannade till i staden Texarkana, som klyvs i nord-sydlig riktning av delstatsgränsen mellan Texas och Arkansas, därav namnet. Stadens namn förekommer i låten Cotton Fields framförd av bl a Creedence Clearwater Revival.

Natursköna Shenandoah Valley i West Virginia. 

Den kanske mest kända rutten att korsa USA börjar i Chicago och går via den legendariska Route 66. Men just detta alternativ kräver en av två saker jag saknar denna gång - körkort eller reskompis. Därav återstod två möjligheter, buss eller tåg och där var buss uteslutet; Att sitta instängd i en trång buss med sannolik USA-korpulent "med"resenär bredvid lockade föga. Således kvarstod tåg som efter vissa efterforskningar framstod som klart hanterbart.

Endast i USA...

Jag valde ett sk USA Rail Pass. För $499 kan man under 30 dagar resa max 10 segment/delsträckor efter egna preferenser. Noterbart och aningen förenklat innebär det:

• Välj max 10 delsträckor fritt. 
• Dessa måste påbörjas och avslutas inom 30 dagar. 
• Inga byten får ske när resan väl är påbörjad.
• Endast 2 klass kan bokas.
• Inga sovhytter är tillåtna.
• Inga uppgraderingar är möjliga.

Wifi finns i regel inte heller.

Att boka sovplats är inte gratis utan kostar 4-5 gånger mer än vanlig sittplats. Prisexempel: boka enkel i 2 klass Washington DC till Chicago dagen innan gick på ca $250, medan sovplats gick på $980. Så lite halvknackig sömn är ett lågt pris för att hålla resebudgeten nere.

Just denna första sträcka mellan Washington DC och Chicago pågår när dessa rader skrivs. Vi befinner oss i norra Indiana, utanför South Bend där universitet Notre Dame ligger. Det är också hemstad för förre demokratiske presidentkandidaten och nuvarande transportmimistern Pete Buttigieg. Jag tog med lite krubb ombord så jag har inte utnyttjat cafévagnen vars priser ändå var okej givet omständigheterna.

Vi närmar oss Chicago via Rostbältet.

Wifi saknas och mobiltäckningen mellan städerna är under all kritik. USA är ett högt utvecklat land, men det märks när man lämnar städerna att landets infrastruktur är hopplöst eftersatt i jämförelse med Västeuropa och särskilt de asiatiska tigrarna. Vägar, elledningar, broar osv ser tyvärr ofta ut som nåt från eller i Afrika än världens mest framstående land. Men som George W Bush inte sa, When in Rome, do as the Romanians. Att få resa så här är ett privilegium och trots vissa infrastrukturella brister är det ändå med ett leende på läpparna som jag insuper alla intryck, upplevelser och människor jag träffar på.

Lite trivia om resan: Jag kommer att resa genom 19 delstater och adderar ytterligare 8 till min besökslista. Totalt kommer jag att tillryggalägga ca 10.000 km, vilket motsvarar sträckan Kiruna - Ystad drygt fem gånger.

Varför valde jag då just denna rutt när det finns åtskilliga andra? Främst av sociala skäl då jag känner folk på samtliga stopp. Vi har känt varandra under lång tid, men inte setts på länge, främst pga covid och logistik. Men nu äntligen ska vi ses så resan kombinerar verkligen nytta med nöje.

Tyvärr räckte inte segmenten till för att ta mej tillbaka till DC via tåg genom the Deep South. Jag tvingades välja mellan mina stopp i Kalifornien eller sagda tillbakaresa till DC, men valet var busenkelt: The Golden State alla gånger! Dels har jag fina vänner där och dels har jag redan besökt (Hela? Inte hela) Södern tidigare. Men givetvis kommer jag att återvända dit igen - om inte annat för käket. Säga vad man vill om dess historia och annat - men inga lagar kyckling med mos och grönsaker som Sydstaterna. Mums och slurp!

Vem säger nej till denna middag?

Stoppet i Chicago är inte valfritt utan beror på biljettlogistiken, men inte mej emot. Tre dagar ombord på tåg kan bli i mesta laget. Så 30 timmar med dusch, klädbyte och reunion med kampanjen är ett välkommet avbrott.

Mer om detta och annat i nästa inlägg. Nästa deltripp börjar imorgon tisdag kl 22 svensk tid och jag är framme i Seattle på torsdag strax innan midnatt svensk tid. Om vi nu håller tidtabellen. Amtrak är notoriska för sina ständiga förseningar, men till deras försvar är det inte alltid deras fel. Ofta uppstår trafikkrockar, särskilt under nätterna mellan passagerartåg och godstrafik. Och då järnvägsnätet är hopplöst underdimensionerat prioriteras alltid gods framför resenärer.

Rostbältet - förklaringar överflödiga.

Men vaffan? Jag har inte bråttom utan tänker suga ut varje droppe av denna bokstavliga drömresa.

Vi hörs!

En Bra Dag I DC

Ibland uppstår dagar som under tiden de pågår upplevs som kanon, men som i efterhand framstår som ännu bättre. Och det beror inte på någon nostalgiskt förbättrad lumpar-reflex; alltså företeelsen att allt framstår som bättre bara tillräckligt lång tid har passerat. 

Ur boken "Relations ABC" av Mattias Göransson. Den rekommenderas verkligen för alla som är, har varit eller vill vara i en romantisk relation. Finns att köpa här.

Namnet kommer från samtal om militärtjänsten som tenderar att se allt genom ett förmildrande skimmer och inte som det humörsprövande obehag bland massa idioter som det egentligen var. Inte sällan gäller dylik historierevision även andra delar ur det förgångna - som skola, jobb, resor och relationer. Många är de gånger som nostalgi trumfar fakta. Men åter till ämnet - en verkligt god dag i DC.

Som mycket annat beror utfallet av en dag på omständigheter bortom ens kontroll - som andras förseningar, trafikkaos, väderlek... Men trots att det sannolikt fanns gott om möjligt grus i maskineriet gick gårdagen precis enligt plan.

1. Transport. Jag vaknade i tid, utan klocka och tog mej in från Herndon, VA, till DC utan några intermezzon. Och väl framme på Capitol Hill gick jag för en gångs skull inte bort mej utan hittade raka vägen från Capitol South via SCOTUS till SR-317.

Perrongen.

Uppgången från underjorden.

På väg till Senaten passerade vi USA:s Högsta domstol - Supreme Court Of The United States,  SCOTUS.

2. Kurir. Väl framme på tredje våningen i Senate Russell Building, kontor 317, löpte även detta möte som smort. Dokumentet jag skulle hämta var klart för överlämning, jag tog den obligatoriska bilden och jag lämnade the Hill för denna gång.

Utanför minoritetsledarens kontor.

Väl ute tvingades jag ånyo utsätta mej för DC:s mördande hetta som är ett aber för varje kavajklädd person. Många är ovetandes om att hela USA (Hela? Ja, hela.) bortsett Hawaii och Alaska faktiskt ligger söder om Alperna. New York City ligger i höjd med Madrid och Washington DC med Kreta och Cypern. Väder och klimat är alltså rätt varmt och sommaren är dubbelt så lång som vår. Ytterst få bär kostym i Medelhavets turistfällor, men i DC:s träskmarker är det vanligt förekommande - så även för mej igår. Blä!🥵

3. Lunch. Efter den timme som det tar att gå mellan Senaten och amerikanska utrikesdepartementets byggnad "Diplomacy Center" var jag inte helt snustorr. Men obehaget blev hanterbart pga den effektiva luftkonditioneringen som var lika välkommet som vattnet jag erbjöds.

Besöksbrickan fick med alla mina namn - nästan. 

Jag mottogs av Senior Counselor Robert Hilton, en excellent diplomat och tillika god vän, som jag lärde känna under min tid i riksdagen och hans dito vid ambassaden i Stockholm. Vi brukar ses i DC över burgare och läsk - så och även denna gång, även om han valde etiopisk lunch denna gång.

Burgare a la US State Department - inte dum alls.

Robert hade under sin tid i Stockholm utvecklat en preferens för det svenska kaffet Löfbergs Lila. Och givetvis såg jag till att fylla på hans kaffeburk med sagda märke - utöver svensk choklad.

Före och efter lunchen gjorde fick jag en rundtur och fick privilegiet att få en preview av en kommande utställningshall som fortfarande var under uppbyggnad avseende innehåll. Mest noterbara var en del av Berlinmuren och en staty på byggnadskomplexets innergård - vars symbolik kan läsas här.

Statyn fick mej att tänka i termer av "Neptunus möter Saturnus".

Herr Gorbatjov, riv ner denna mur.

4. Svensk fika. Under min tid i riksdagen då jag jobbade för och med Hans Wallmark, dåvarande moderat ordförande i Riksdagens Utrikesutskott och nuvarande svensk ambassadör i Danmark, träffade jag ofta hans socialdemokratiske motsvarighet Urban Ahlin. Sedan jag lämnade riksdagen har jag hållit kontakten med båda, främst via jobbet med Montan Foundation.

Både Wallmark och Ahlin har varit värdar för de studenter som Montan Foundation bjöd över till Stockholm från San Jose State University och sedermera Spelman College i Atlanta. 

Dåvarande talman Ahlin med Natalie Coconubo och Meschelle Noble från San Jose State University på besök i riksdagen 2016.

Nordiska rådets dåvarande ordförande Hans Wallmark samtalar med studentskorna Meschelle Noble och Natalie Coconubo under besök i riksdagen 2016.

Dr Anna Helm är Director, Center for International Business Education & Research vid George Washington University, och tillika god vän och supporter av Montan Foundation. I svensk anda träffade vi Sveriges ambassadör i USA, His Excellency Ambassador Extraordinary and Plenipotentiary, som Urban Ahlins lika amerikanskt formella som svenskt diskreta titel lyder.

Samtalet handlade om hans syn på NATO-förhandlingarna från Sveriges perspektiv i DC, om oväntade aspekter av uppdraget som ambassadör i USA jämfört med detsamma i Kanada samt allmänt socialt catch-up. Anna berättade om sin verksamhet vid GWU och vi förärades även med varsin flag pin av den nya versionen - med magnet istället för nål.

Traditionsenlig bild vid flaggorna - som nu var fyra till antalet mot tidigare tre vid förra besöket. Hurra för NATO!

Ett trevligt minne från ett dito besök 

Dagen avslutades med en AW på en av mina favoriter till lokala vattenhål - Sequoia DC - vars läge mittemot House of Sweden (ambassadbyggnaden) är oslagbart. Givetvis inte gratis, men väl värd ett glas eller två. Anna och jag klurade vidare om fortsatta samarbetsmöjligheter och hon sken upp när hon fick svensk choklad.

Efter denna fulla och lyckade dag återvände jag till Herndon, VA. Efter en kycklingsallad framför debatten mellan Harris och Trump (jag stängde av efter en tredjedel) somnade jag och sov den rättfärdiges goda sömn.

På söndag eftermiddag påbörjas mitt egentliga skäl till just denna resa - min amerikanska tågluff genom 19 delstater. Mer om detta om några dagar.

Vi hörs!