Subjektiva nörd-betraktelser om politik, kampanjer och kandidater i och från USA - inte sällan själv på plats i Det Stora Landet i Väster.🇺🇲🦁🇸🇪
Gärna eftervalsanalys - men först en rejäl syndabock.
Den mest oväntade comebacken sedan Lasarus är nu ett faktum: en brottsdömd sexuell förövare med dubbel riksrätt och flera pågående åtal mot sig vann.
Att väljarna föredrog en sådan krockskadad fallfrukt framför vicepresident Harris säger allt om hennes svaghet än om Trumps styrka.
Fler och fortsatta angrepp på Harris tillkortakommanden finns i dagens krönika.
Vi hörs!
"Ända sedan mänsklighetens gryning har vi försökt förutspå framtiden. [...] vi sväljer även de mest orimliga förutsägelser så länge de tilltalar, bekräftar eller inte motsäger våra drömmar, önskningar eller förhoppningar. [...] Därför är det svårt att på förhand utse segraren", men jag lovade ju Widar - så här är mitt tips:
Hur kunde det republikanska partiet gå från Reagan till Trump? På 90-talet var de eftertänksamt rationella och konservativa demokratifantaster, med Amerikas bästa och vaksamhet mot Ryssland för ögonen.
Idag är de xenofobiska diktaturkramare med befängda konspirationsteorier och institutionaliserad dumhet som ledstjärnor. Hur fan gick det till?
Läs mer i krönikan här.
Vi hörs!
Det finns en utbredd föreställning om att USA befinner sig i ett osynligt, men högljutt skyttegravskrig mellan höger och vänster, konservativa och progressiva, stad och land, män och kvinnor och kust mot inland. Och visst stämmer det. Varje opinionsundersökning värd sitt namn kan påvisa tydliga skillnader, ja till och med polarisering mellan olika grupper. Infoga valfri demografisk variabel och du får två tydliga grupperingar. I dejtingappar kan du numera filtrera på politisk hemvist. Men vad betyder det egentligen? Kanske inte lika mycket som befarat.
Om man tittar på nyhets- och åsiktsjournalistik i USA - främst då vänsterns MSNBC och högerns Fox News finns faktiskt en gemensam ståndpunkt, nämligen att den andra sidan är galen och om den får styra är jordens undergång endast en tidsfråga. Fast - är det verkligen så? De flesta känner nog ett instinktivt bifall till frågan, men som vanligt är svaret sannolikt att det beror på.
Innan internet var allmänhetens förtroende för traditionella nyhetsprogram på tv mycket högt. Inslag och rapportering sågs som objektivt sanna och nyhetsankarna var ikoner. Idag är bilden annorlunda. Fox News, MSNBC och “neutrala” CNN räknar framgång i tittarsiffror och dessa stiger i takt med konflikt, kontrovers och kontraster som tränger igenom mediabruset.
För detta krävs programledare vars ledstjärnor inte är sanning utan tittarsiffror och klicks. Bäst resultat uppnås via extrema ankare och gäster som via förolämpningar, vinklingar och lögner eldar på de egna och alienerar alla andra. Resultatet blir en volatil krutdurk som förstärker polarisering och omöjliggör varje försök till samsyn och kompromiss.
Fox News är överlägset störst med 2,5 miljoner tittare. MSNBC har 1,5 miljoner och CNN har 0,85 miljoner - 5 miljoner amerikaner ser nyheter på kabel-tv. Men då USA:s vuxna befolkning är 270 miljoner innebär det att 98,1% av dem inte glor på gaphalsarna på kabel-tv. Detta faktum ger hopp inför framtiden och bekräftas delvis av anekdotisk bevisföring under förtidsröstningens första vecka här i norra Stor-Chicago.
Republikaner är i grunden en sällsynt art i Illinois. Av delstatens 102 counties styrs 13 av republikaner. I delstatsparlamentet har demokraterna supermajoritet i båda kamrarna vilket innebär noll inflytande för oppositionen. Republikanska högkvarteret och Trumpkampanjen ignorerar Illinois helt; inte en cent eller någon valarbetare skickas hit. Delstaten anses sedan länge som förlorad.
Trots denna förkrossande motvind får vi som kampanjar i minoritet ofta glada tillrop från demokrater vid vallokalerna. De tackar oss för vårt frivilligarbete för demokratin. Vi umgås otvunget och skämtsamt med valsedelutdelare från andra sidan. Vissa väljare skakar till och med hand med oss när vi visar respekt för att de inte vill ta våra broschyrer eller valsedlar.
Visst, allt är inte en dans på rosor. Givetvis har vi fått vår beskärda del - och mer därtill - av svavelosande kötteder, med hänvisningar till våra mödrar via "tydliga verb". Men de hör ändå till undantagen, i alla fall i Illinois 57:e distrikt.
Om dessa upplevelser och erfarenheter även gäller för andra distrikt eller andra delstater i landet är omöjligt för mig att besvara. Men om väljare och meningsmotståndare i ett politiskt monopol som Illinois kan uppvisa sådan artighet och respekt sinsemellan är det åtminstone ett bevis på att nyheterna på kabel-tv inte har förgiftat allt och att den ömsesidiga politiska respekten alltjämt lever.
Den som lever får se: jag rapporterar - ni avgör. Vi hörs!
Missriktad principfasthet leda till politiska irrvägar. För som landsfadern George Washington skrev: "Om friheten tas bort kommer de dumma och tysta låta sig ledas som offerlamm till slakten."
Mängden citat om frihet visar att frihetsbegreppet är rätt komplext; Den enes frihet är den andres förtryck. Dessutom beskrivs och upplevs frihet olika i USA respektive Europa. Om detta handlar
Efter min underbara och tankeväckande tågresa genom och över USA och hela 36 timmar i Stockholm är jag nu tillbaka i kampanjen i Illinois 57:e distrikt. Väl tillbaka i lägenhet, kampanjhögkvarter och bland nya och gamla kolleger känns det nästan som om jag aldrig har varit borta. Och detta trots att det har gått nära fem veckor sedan jag lämnade för min tågtripp.
Nå, detta obeaktat - jag delar ut flygblad på en kundparkering vid ett köpcentrum i Glenview, IL. Plötsligt hör jag någon bakom mig ropa högljutt åt mitt håll och snabbt inser jag att det är mig man ropar efter. Detta utmynnar i följande dialog mellan mig och den äldre kvinna som lyckades med sitt uppsåt att fånga min uppmärksamhet.
Stormarknaden Sunset Foods i Glenview, IL, platsen för nedanstående gruff.
Dylika anekdoter har varje kampanjarbetare åtskilliga av på lager pga två skäl. Dels är det omöjligt att undvika grälsjuka individer innan det är för sent. Och politiska aktiviteter tenderar att locka kufar till alla möjliga och omöjliga partier, organisationer och sakfrågor.
Väljarkontakter i samband med valkampanjer sker via två huvudsakliga metoder - direkta och indirekta. Den förra är tvåvägskommunikation och handlar om att söka upp väljarna antingen via personliga samtal genom dörrknackning, på kampanjmöten eller per telefon. Det senare alternativet är mer passiv envägskommunikation som brev, email, sms eller inspelade budskap som robotsamtal, videoklipp eller traditionell radio- och tv-reklam (som nu även körs online i sociala medier, sökmaskinsoptimering, köpta sökord osv).
Gemensamt för detta första alternativ är att man som avsändare ibland kan råka ut för uteblivet jubel, ryggdunk och utlovade röster givet sin politiska position eller dito budskap. För tyvärr mer ofta än sällan utsätts man för raka motsatsen - som tystnad, likgiltighet, ifrågasättande, motargument och förolämpningar. Om man har otur eller tar det personligt kan det hela mycket lätt urarta till olika nivåer av gräl inklusive, men ej begränsat till verbal pajkastning med inslag av lögn, högljutt ömsesidigt utbyte av invektiv och i värsta fall fysiskt handgemäng.
Ömsesidig förståelse och respekt är klara fördelar i all mellanmänsklig kommunikation - särskilt inom politisk dito.
Vad och hur gör man då för att undvika en dylik mekanik i händelseutvecklingen och därmed avveckla en nedåtgående spiral innan den ens har uppstått? Jo, tack vare några enkla, men inte alltid så lätta insikter som mer är att betrakta som mitt personliga förhållningssätt än formella regler.
1. Strategisk reträtt. Ens politiska ställningstagande och därtill hörande organisatoriska engagemang är ofta en del av ens integritet och identitet. Trots det gör man alltid bäst i att inte ta eventuella meningsmotståndare, meningsskiljaktigheter och eventuella men förekommande förolämpningar som personliga.
För tvärtemot allt snack om oberoende, okunniga eller osäkra väljare har (nästan) alla sådana en åsikt om (nästan) allt och (nästan) alltid. Har man otur kan även det mest oskyldiga ordval vara triggers som direkt leder till värderingsmässig kollisionskurs. Om det mot förmodan skulle inträffa gör man bäst i att deskalera läget genom omformulering, gärna med tillhörande taktisk ursäkt, byte av ämne eller bara ge upp och lämna det uppkomna läget.
En sådan reträtt kräver ett inte ringa mått av disciplin och ödmjukhet då missriktad och/eller överdriven stolthet sällan leder till annat än onödigt förvärrande av en redan dålig situation. Betänk hur en förorättad valfri nationalitet söder om Alperna beter sej på en fotbollsplan så inses lätt vad som avses.
Alltså - ytterst lite vinns på att käfta vidare med en idiot. För även om det är svårt att debattera med en expert så är det omöjligt att debattera med en idiot.
2. Äktenskapsmetoden. Ett annat sätt till avspänning är den politiska debattens mest populära inslag - lögnen. Den vita - eller beroende på ideologisk kontext - röda, blå eller gröna lögnen är ytterst användbar och ofta framgångsrik så länge som man inte blir påkommen eller avslöjar sig själv.
.jpg)
Genom att ge sken av att hålla med, visa tålamod och smickra motparten vaggas denne snabbt in i en falsk förvissning om den egna förträffligheten, kunskapen eller klokskapen. Vilket i sin tur sannolikt reducerar risken för fortsatt eller förvärrad konfrontation. Det rimliga i detta välbeprövade alternativ vet varje person som varit i ett längre förhållande med en romantisk partner.
Enligt Researchgate ljuger äkta par för varandra minst tre gånger i veckan, alltså tre gånger oftare än fredagsmyset. Således funkar uppenbart lögnerna, annars skulle de sannolikt inte nyttjas så frekvent. Därmed är lögnens positiva effekter för det egna välbefinnandet bevisat, åtminstone på kort sikt och så länge lögnen fungerar.
3. All in. Att kasta handskarna, kavla upp ärmarna och ge sig in i en veritabel boxningsmatch med antagonisten kan ofta te sig nog så lockande. Nog har vi väl alla hamnat i läget där önskan om att vilja åsamka motparten höga dentala räkningar, men det är inte bara oron över den egna säkerheten som hindrat oss.
Även avsaknad av eget våldskapital, låg smärttröskel och personlig skam inför egen våldsanvändning spelar in, liksom de möjliga juridiska konsekvenserna av en sådan hängivelse till ens reptilhjärna, påverkar benägenheten.
För egen del kan jag känna för och emot samtliga ovanstående handlingsalternativ under några få sekunder innan jag nästan alltid väljer alternativ 1. Möjligen är jag en fegis, men jag har helt enkelt sällan lust att åka på stryk för mina åsikters eller min kandidats skull. Men hade jag kommit undan med att spöa en alldeles särskilt korkad opponent hade jag åtminstone övervägt ett sådant alternativ.
Alla våldsfantasier obeaktade är det i sanning lika beklämmande som bedrövligt när människor på båda kanterna förespråkar våld som legitim kampajmetod. Och detta är särskilt viktigt i ett land som USA där 340 miljoner medborgare gemensamt äger nära 400 miljoner lagliga (!) vapen. Men även om de politiska svallvågorna går höga, den ideologiska splittringen är avgrundsdjup är jag ytterst tveksam till inbördeskrig, något som jag har skrivit om tidigare.
Däremot är risken för enskilda galningar eller marginella grupperingar inte obefintlig och får inte underskattas. Attentaten mot Trump och andra politiker som kongressledamöterna Gabby Giffords och Steve Scalise 2017 gör dylika hot alltid hänger över varje politiskt möte bland väljarna.
Så, trots vissa påhopp och efter dessa angrepp som jag råkade ut för idag under flygbladsutdelning på en parkering är jag hellre en levande fegis än ett stolt våldsoffer. Dessutom fann jag tröst och styrka i Ronald Reagans ord om konflikt:
Fred är inte enbart frånvaron av konflikt utan även förmågan att kunna hantera konflikter med fredliga medel. Hoppas att framtida meningsmotståndare delar denna uppfattning, men sannolikt inte; han var ju Republikan och således ljög han också. Alltid.
Vi hörs!
"En idealistisk syn på USA är smältdegeln; alla är invandrare eller ättlingar till sådana och oavsett bakgrund är alla ändå amerikaner. En mer realistisk syn är att det inte stämmer... Att det inte stämmer bekräftas av företeelsen "bindestreck-amerikaner". Man är African-American, Asian-American, Irish-American..."
