Det finns en utbredd föreställning om att USA befinner sig i ett osynligt, men högljutt skyttegravskrig mellan höger och vänster, konservativa och progressiva, stad och land, män och kvinnor och kust mot inland. Och visst stämmer det. Varje opinionsundersökning värd sitt namn kan påvisa tydliga skillnader, ja till och med polarisering mellan olika grupper. Infoga valfri demografisk variabel och du får två tydliga grupperingar. I dejtingappar kan du numera filtrera på politisk hemvist. Men vad betyder det egentligen? Kanske inte lika mycket som befarat.
Om man tittar på nyhets- och åsiktsjournalistik i USA - främst då vänsterns MSNBC och högerns Fox News finns faktiskt en gemensam ståndpunkt, nämligen att den andra sidan är galen och om den får styra är jordens undergång endast en tidsfråga. Fast - är det verkligen så? De flesta känner nog ett instinktivt bifall till frågan, men som vanligt är svaret sannolikt att det beror på.
Innan internet var allmänhetens förtroende för traditionella nyhetsprogram på tv mycket högt. Inslag och rapportering sågs som objektivt sanna och nyhetsankarna var ikoner. Idag är bilden annorlunda. Fox News, MSNBC och “neutrala” CNN räknar framgång i tittarsiffror och dessa stiger i takt med konflikt, kontrovers och kontraster som tränger igenom mediabruset.
För detta krävs programledare vars ledstjärnor inte är sanning utan tittarsiffror och klicks. Bäst resultat uppnås via extrema ankare och gäster som via förolämpningar, vinklingar och lögner eldar på de egna och alienerar alla andra. Resultatet blir en volatil krutdurk som förstärker polarisering och omöjliggör varje försök till samsyn och kompromiss.
Fox News är överlägset störst med 2,5 miljoner tittare. MSNBC har 1,5 miljoner och CNN har 0,85 miljoner - 5 miljoner amerikaner ser nyheter på kabel-tv. Men då USA:s vuxna befolkning är 270 miljoner innebär det att 98,1% av dem inte glor på gaphalsarna på kabel-tv. Detta faktum ger hopp inför framtiden och bekräftas delvis av anekdotisk bevisföring under förtidsröstningens första vecka här i norra Stor-Chicago.
Republikaner är i grunden en sällsynt art i Illinois. Av delstatens 102 counties styrs 13 av republikaner. I delstatsparlamentet har demokraterna supermajoritet i båda kamrarna vilket innebär noll inflytande för oppositionen. Republikanska högkvarteret och Trumpkampanjen ignorerar Illinois helt; inte en cent eller någon valarbetare skickas hit. Delstaten anses sedan länge som förlorad.
Trots denna förkrossande motvind får vi som kampanjar i minoritet ofta glada tillrop från demokrater vid vallokalerna. De tackar oss för vårt frivilligarbete för demokratin. Vi umgås otvunget och skämtsamt med valsedelutdelare från andra sidan. Vissa väljare skakar till och med hand med oss när vi visar respekt för att de inte vill ta våra broschyrer eller valsedlar.
Visst, allt är inte en dans på rosor. Givetvis har vi fått vår beskärda del - och mer därtill - av svavelosande kötteder, med hänvisningar till våra mödrar via "tydliga verb". Men de hör ändå till undantagen, i alla fall i Illinois 57:e distrikt.
Om dessa upplevelser och erfarenheter även gäller för andra distrikt eller andra delstater i landet är omöjligt för mig att besvara. Men om väljare och meningsmotståndare i ett politiskt monopol som Illinois kan uppvisa sådan artighet och respekt sinsemellan är det åtminstone ett bevis på att nyheterna på kabel-tv inte har förgiftat allt och att den ömsesidiga politiska respekten alltjämt lever.
Den som lever får se: jag rapporterar - ni avgör. Vi hörs!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar