Jag Har Tydligen Mördat Många Kvinnor

Efter min underbara och tankeväckande tågresa genom och över USA och hela 36 timmar i Stockholm är jag nu tillbaka i kampanjen i Illinois 57:e distrikt. Väl tillbaka i lägenhet, kampanjhögkvarter och bland nya och gamla kolleger känns det nästan som om jag aldrig har varit borta. Och detta trots att det har gått nära fem veckor sedan jag lämnade för min tågtripp.

Nå, detta obeaktat - jag delar ut flygblad på en kundparkering vid ett köpcentrum i Glenview, IL. Plötsligt hör jag någon bakom mig ropa högljutt åt mitt håll och snabbt inser jag att det är mig man ropar efter. Detta utmynnar i följande dialog mellan mig och den äldre kvinna som lyckades med sitt uppsåt att fånga min uppmärksamhet.

Stormarknaden Sunset Foods i Glenview, IL, platsen för nedanstående gruff.

 

  "Ja", frågar jag undrande samtidigt som jag närmar mig och stannar några meter från henne där hon sitter på en annars tom uteservering. "Vad kan jag göra för er?"

   "Hur fan kan du göra det? Hur i helvete tänker du?" frågar hon oväntat aggressivt.

   "Göra och tänka vad?"

   "Jobba för ett parti som vill mörda kvinnor!"

   "Hur menar ni?" frågar jag oskyldigt även om jag kan gissa vad som avses.

   "Republikanerna. Ni är emot aborter, vilket betyder att kvinnor kommer att dö", hävdar hon bestämt och utan tillstymmelse till annat än fullt allvar.

   Jag tar ett icke synbart djupt andetag innan jag spelar ut mitt trumfkort som dessutom har den inte oväsentliga fördelen av att vara sant.

   "Jag jobbar inte för partiet utan för kandidaten Dan Behr här i 57:e Distriktet. Han liksom jag är pro-choice [alltså för aborter]."
   "Men Republikanerna är ju emot aborter!"
   "Helt riktigt, många är det. Men inte vi och..."
   "Du ljuger."
   "Nej. Vi tror på åsiktsfrihet och även om..."
   Mer hann jag inte säga förrän hon upprepade sitt universalargument, denna gång med än högre ljudvolym. Uppenbarligen tillhörde hon den grupp människor som tror att sanningshalt eller förmåga att övertyga ligger i antalet uppnådda decibel.
   "Du ljuger! Det gör alla Republikaner!"
   Ridå.
   Vad jag än säger eller hur jag än formulerar mig blir det som vatten på en gås. Jag inhalerar ånyo djupt och osynligt, markerar en avmätt nick och avslutar samtalet.
   "Vi har alla våra åsikter. Jag önskar er en fortsatt bra dag, frun."
   Hon uppfattar inte ironin i ordvalet. Fortsatt bra dag antyder att hennes dag har varit allt annat än bra; hennes glada livsande fick henne att oprovocerat mucka politiskt gräl med en okänd person. Men vi har alla våra alternativ och val. Hennes var att aggressivt söka konfrontation och strid, min var att leka Neville Chamberlain och föredra avspänning och fred i vår tid. Eller i alla fall tills vidare på denna parkeringsplats.

Jag är tydligen en kvinnomördare, inte olik en legendarisk dito i Londons slumkvarter Whitechapel år 1888.

Dylika anekdoter har varje kampanjarbetare åtskilliga av på lager pga två skäl. Dels är det omöjligt att undvika grälsjuka individer innan det är för sent. Och politiska aktiviteter tenderar att locka kufar till alla möjliga och omöjliga partier, organisationer och sakfrågor.

Väljarkontakter i samband med valkampanjer sker via två huvudsakliga metoder - direkta och indirekta. Den förra är tvåvägskommunikation och handlar om att söka upp väljarna antingen via personliga samtal genom dörrknackning, på kampanjmöten eller per telefon. Det senare alternativet är mer passiv envägskommunikation som brev, email, sms eller inspelade budskap som robotsamtal, videoklipp eller traditionell radio- och tv-reklam (som nu även körs online i sociala medier, sökmaskinsoptimering, köpta sökord osv).

Gemensamt för detta första alternativ är att man som avsändare ibland kan råka ut för uteblivet jubel, ryggdunk och utlovade röster givet sin politiska position eller dito budskap. För tyvärr mer ofta än sällan utsätts man för raka motsatsen - som tystnad, likgiltighet, ifrågasättande, motargument och förolämpningar. Om man har otur eller tar det personligt kan det hela mycket lätt urarta till olika nivåer av gräl inklusive, men ej begränsat till verbal pajkastning med inslag av lögn, högljutt ömsesidigt utbyte av invektiv och i värsta fall fysiskt handgemäng.  

Ömsesidig förståelse och respekt är klara fördelar i all mellanmänsklig kommunikation - särskilt inom politisk dito.

Vad och hur gör man då för att undvika en dylik mekanik i händelseutvecklingen och därmed avveckla en nedåtgående spiral innan den ens har uppstått? Jo, tack vare några enkla, men inte alltid så lätta insikter som mer är att betrakta som mitt personliga förhållningssätt än formella regler.

1. Strategisk reträtt. Ens politiska ställningstagande och därtill hörande organisatoriska engagemang är ofta en del av ens integritet och identitet. Trots det gör man alltid bäst i att inte ta eventuella meningsmotståndare, meningsskiljaktigheter och eventuella men förekommande förolämpningar som personliga.

Franska arméer retirerar aldrig; de väljer bara att avancera i en annan riktning och då i regel alltid bort från fienden. 

För tvärtemot allt snack om oberoende, okunniga eller osäkra väljare har (nästan) alla sådana en åsikt om (nästan) allt och (nästan) alltid. Har man otur kan även det mest oskyldiga ordval vara triggers som direkt leder till värderingsmässig kollisionskurs. Om det mot förmodan skulle inträffa gör man bäst i att deskalera läget genom omformulering, gärna med tillhörande taktisk ursäkt, byte av ämne eller bara ge upp och lämna det uppkomna läget.

En sådan reträtt kräver ett inte ringa mått av disciplin och ödmjukhet då missriktad och/eller överdriven stolthet sällan leder till annat än onödigt förvärrande av en redan dålig situation. Betänk hur en förorättad valfri nationalitet söder om Alperna beter sej på en fotbollsplan så inses lätt vad som avses.

Alltså - ytterst lite vinns på att käfta vidare med en idiot. För även om det är svårt att debattera med en expert så är det omöjligt att debattera med en idiot.

2. Äktenskapsmetoden. Ett annat sätt till avspänning är den politiska debattens mest populära inslag - lögnen. Den vita - eller beroende på ideologisk kontext - röda, blå eller gröna lögnen är ytterst användbar och ofta framgångsrik så länge som man inte blir påkommen eller avslöjar sig själv.

Gifta par ljuger för varandra tre gånger per vecka. I alla fall om man ska tro på Researchgate.

Genom att ge sken av att hålla med, visa tålamod och smickra motparten vaggas denne snabbt in i en falsk förvissning om den egna förträffligheten, kunskapen eller klokskapen. Vilket i sin tur sannolikt reducerar risken för fortsatt eller förvärrad konfrontation. Det rimliga i detta välbeprövade alternativ vet varje person som varit i ett längre förhållande med en romantisk partner.

Enligt Researchgate ljuger äkta par för varandra minst tre gånger i veckan, alltså tre gånger oftare än fredagsmyset. Således funkar uppenbart lögnerna, annars skulle de sannolikt inte nyttjas så frekvent. Därmed är lögnens positiva effekter för det egna välbefinnandet bevisat, åtminstone på kort sikt och så länge lögnen fungerar.

3. All in. Att kasta handskarna, kavla upp ärmarna och ge sig in i en veritabel boxningsmatch med antagonisten kan ofta te sig nog så lockande. Nog har vi väl alla hamnat i läget där önskan om att vilja åsamka motparten höga dentala räkningar, men det är inte bara oron över den egna säkerheten som hindrat oss. 

När så diplomatins alla portföljer är tömda kvarstår bara ett alternativ - att gå all in.

Även avsaknad av eget våldskapital, låg smärttröskel och personlig skam inför egen våldsanvändning spelar in, liksom de möjliga juridiska konsekvenserna av en sådan hängivelse till ens reptilhjärna, påverkar benägenheten.

För egen del kan jag känna för och emot samtliga ovanstående handlingsalternativ under några få sekunder innan jag nästan alltid väljer alternativ 1. Möjligen är jag en fegis, men jag har helt enkelt sällan lust att åka på stryk för mina åsikters eller min kandidats skull. Men hade jag kommit undan med att spöa en alldeles särskilt korkad opponent hade jag åtminstone övervägt ett sådant alternativ.

Alla våldsfantasier obeaktade är det i sanning lika beklämmande som bedrövligt när människor på båda kanterna förespråkar våld som legitim kampajmetod. Och detta är särskilt viktigt i ett land som USA där 340 miljoner medborgare gemensamt äger nära 400 miljoner lagliga (!) vapen. Men även om de politiska svallvågorna går höga, den ideologiska splittringen är avgrundsdjup är jag ytterst tveksam till inbördeskrig, något som jag har skrivit om tidigare.

Däremot är risken för enskilda galningar eller marginella grupperingar inte obefintlig och får inte underskattas. Attentaten mot Trump och andra politiker som kongressledamöterna Gabby Giffords och Steve Scalise 2017 gör dylika hot alltid hänger över varje politiskt möte bland väljarna.

Så, trots vissa påhopp och efter dessa angrepp som jag råkade ut för idag under flygbladsutdelning på en parkering är jag hellre en levande fegis än ett stolt våldsoffer. Dessutom fann jag tröst och styrka i Ronald Reagans ord om konflikt:

Fred är inte enbart frånvaron av konflikt utan även förmågan att kunna hantera konflikter med fredliga medel. 

/Ronald Reagan - USA:s 40:e president

Hoppas att framtida meningsmotståndare delar denna uppfattning, men sannolikt inte; han var ju Republikan och således ljög han också. Alltid.

Vi hörs!

Alla Är Lika - Men Vissa Mer Än Andra

En svensk-koreansk-amerikansk betraktelse av problematiken med kampanj-kulturell allokering enbart baserad på genetik:

"En idealistisk syn på USA är smältdegeln; alla är invandrare eller ättlingar till sådana och oavsett bakgrund är alla ändå amerikaner. En mer realistisk syn är att det inte stämmer... Att det inte stämmer bekräftas av företeelsen "bindestreck-amerikaner". Man är African-American, Asian-American, Irish-American..."

Ny krönika i Folkbladet. 

Onyttig Macka i Ocean Beach

Många som besöker en främmande stad tenderar att fokusera uppmärksamheten, besöken och samtalen kring enstaka kvarter eller gator. Så även jag när det gäller San Francisco. Jag har besökt staden åtskilliga gånger, men sällan lämnat de nordöstra delarna - som Market Street mellan dess början och typ Stadshuset, Embarcadero och givetvis Fisherman's Wharf - alltså de inringade områdena i blått på kartan nedan.

Områden i blått är mina tidigare besöksplatser. Det i svart är Ocean Beach där jag var i fredags.

Men häromdagen ville ödet och en lokal väninna annorlunda. Efter middagen drog med mej på mitt livs första Beach Bonfire Party - en upplevelse som dels fick mig att känna mig som i en amerikansk collegefilm och som dels gav mersmak. 

Det är ofta lätt att glömma att San Francisco ligger längst ut på en lång halvö. Eller att sagda halvö är över 11 km bred. Eller att västra San Franciscos också är USAs Stilla Havskust. Allt detta vet de flesta (svenska) besökare liksom jag innan, men som vi av olika skäl ofta förtränger eller ändå missar när vi väl är på plats. Allt detta påmindes jag om under gårdagen.

Efter sagda middag med min väninna tog vi bussen västerut, något som förde oss över stadens kända kuperade terräng. Dessa branta backar har synts i många filmer som utspelas på plats, även om deras faktiska placeringar inte sällan återges med mer fokus på konstnärlig frihet än geografisk korrekthet.

Backarna i SF är något i hästväg, särskilt om det är halt eller om bromsarna inte fungerar. 

Efter en dryg timme på bussen kom vi fram till stadsdelen Ocean Beach vara krona är en lång publik strand. Vi kom precis lagom till slutet av solnedgången och eldarna var redan i full gång. Stranden har ett antal platsbyggda eldstäder eller Fire Pits som de kallas lokalt. I dessa eldades medhavda vedklabbar, brännbart skräp, drivved och liknande. Kontrasten mellan de sprakande flammorna och det tilltagande omgivande mörkret skapade en stämning som underlättar socialt interagerande mellan okända människor. Och så även där och då.

En av de många eldstäder som står redo på stranden för hugade partysällskap.

Just denna vilja, förmåga och möjlighet att kura ihop sig socialt kring en eld triggar något djupt inom oss, något som rimligen funnits hos mänskligheten ända sedan tidernas och eldens begynnelser. Det är en i sanning lika tilltalande som universell kontext och som jag givetvis har upplevt på många andra platser, men som alltid är lika kul att (åter)uppleva på nytt.

Så snart som solen hade sjunkit nedan Stilla havets horisont tilltog aktiviteten kring eldarna - vilka var betydligt fler på stranden än vad min begränsade bild förmedlar. Plötsligt kom grillspett, mat å dryck fram och jag insåg, aningen generad, hur tomhänt jag de facto var. Men amerikanernas kända inkludering och sociala generositet gjorde sig påmind och snart stod jag med öl i ena handen och marshmallows i den andra.

Solen sänker sig i havet utanför San Franciscos Stilla Havskust. 

Just detta med att grilla marshmallows och sedan förtära med diverse tillbehör av högst varierad (läs obefintlig) nyttighet är en amerikansk tradition och preferens som jag både gillar, men ändå inte förstår rent smakmässigt.

En marshmallow eller två är helt okej, men fler än så tenderar att ha starkt avtagande marginalnytta; marshmallows och mitt välmående har därmed en rätt låg paretoeffektivitet. Amerikaner å andra sidan verkar fullkomligen älska grillade marshmallows. Och som om de inte var tillräckligt söta som de var så förtärdes de som pålägg på en dubbelmacka bestående av kex, chokladkaka och grillade marshmallows - så kallade S'mores. 

Ett urval av bilder på tandläkarbranschens bästa vinstgenerator i San Francisco - S'Mores.

Jag gillar som bekant godis, men denna kombination gav mig fantomsmärtor i samtliga befintliga tänder. Var och en för sig - kex, choklad och marshmallows? Kanske. Men tillsammans som en veritabel sockerbomb till macka? Nej. Men min väninna och övriga deltagare var glada som barnkalas och deras entusiasm över dessa kariesraketer var roande och trevlig.

Utöver dessa kulinariska ovanligheter var det en socialt givande kväll. Deltagarna visade sig komma från olika delar av USA och även utanför. Självklart kom det stundande valet upp och förenklat uttryckt skulle varken Trump eller republikanerna vinna några större sympatier bland de närvarande. Vilket heller inte är särskilt konstigt med tanke på att San Francisco sannolikt är USAs mest icke-konservativa stad, kommun och område.

Men även de bästa kvällar kommer til ett slut och för vår del skedde det vid 22-tiden. De lokala ordningsreglerna föreskrev tydligen det och polisens sirener och andra avsiktliga oljud indikerade detta; precis som den högljudda och ofta störande musiken som butiker spelar när de vill att kunderna ska lämna vid stängningsdags.

Undertecknad på plats i Ocean Beach, strax innan det var dags för hemgång. 

Därmed var mitt livs första, men förhoppningsvis inte sista, Beach Bonfire Party över. Därmed kunde jag lägga detta minne bland de många andra diton - som jag trots stadens uppenbara problem med hög hemlöshet, sanitära olägenheter och stöldrelaterad butiksdöd - ändå har från denna annars vackra och trevliga stad.

Vi hörs!