Amerikanskt Korståg - Bokstavligen

Jag har haft många drömmar i livet där vissa förblev just drömmar, som att bli stridspilot och sen astronaut vilket givetvis gick åt skogen pga försämrad syn under puberteten. Andra drömmar har helt eller delvis infriats under livets gång - som att lära mej språk, musikinstrument, starta företag, besöka spännande platser osv.

Det finns något särskilt tillfredsställande i vetskapen och känslan att vara på väg att uppfylla en gammal dröm, att den inte bara finns inom räckhåll, utan nu även är på väg att realiseras.

I väntan på avgång från Washington DC Union Station.

Just dessa känslor fyllde mej igår eftermiddag då tåget jag befann mej på så sakteliga rullade ut från Washington Union Station. För varje varv som hjulen snurrade tog de mej ett varv närmare min nuvarande måluppfyllelse - att korsa USA från kust till kust till lands. Denna dröm har funnits sen länge, men givet mitt tidigare rätt omfattande resande i landet är det märkligt att jag inte gjort något liknande tidigare.

Benutrymmet är faktiskt helt okej.

Givetvis har jag flugit över den amerikanska kontinenten åtskilliga gånger förr, men det räknas självfallet inte. Men igår, när tåget lämnade Washington DC, delstatsgrannen Maryland och gled in i West Virginia, en tidigare obesökt delstat, sköljde insikten över mej som en mindre tidvattenvåg.

Jag insåg att vi befann oss i natursköna Shenandoah Valley, som beskrivs i låten Take Me Home Country Roads av och med John Denver. Att just befinna sej i en känd amerikansk låttext upplevde jag redan 2011 då jag stannade till i staden Texarkana, som klyvs i nord-sydlig riktning av delstatsgränsen mellan Texas och Arkansas, därav namnet. Stadens namn förekommer i låten Cotton Fields framförd av bl a Creedence Clearwater Revival.

Natursköna Shenandoah Valley i West Virginia. 

Den kanske mest kända rutten att korsa USA börjar i Chicago och går via den legendariska Route 66. Men just detta alternativ kräver en av två saker jag saknar denna gång - körkort eller reskompis. Därav återstod två möjligheter, buss eller tåg och där var buss uteslutet; Att sitta instängd i en trång buss med sannolik USA-korpulent "med"resenär bredvid lockade föga. Således kvarstod tåg som efter vissa efterforskningar framstod som klart hanterbart.

Endast i USA...

Jag valde ett sk USA Rail Pass. För $499 kan man under 30 dagar resa max 10 segment/delsträckor efter egna preferenser. Noterbart och aningen förenklat innebär det:

• Välj max 10 delsträckor fritt. 
• Dessa måste påbörjas och avslutas inom 30 dagar. 
• Inga byten får ske när resan väl är påbörjad.
• Endast 2 klass kan bokas.
• Inga sovhytter är tillåtna.
• Inga uppgraderingar är möjliga.

Wifi finns i regel inte heller.

Att boka sovplats är inte gratis utan kostar 4-5 gånger mer än vanlig sittplats. Prisexempel: boka enkel i 2 klass Washington DC till Chicago dagen innan gick på ca $250, medan sovplats gick på $980. Så lite halvknackig sömn är ett lågt pris för att hålla resebudgeten nere.

Just denna första sträcka mellan Washington DC och Chicago pågår när dessa rader skrivs. Vi befinner oss i norra Indiana, utanför South Bend där universitet Notre Dame ligger. Det är också hemstad för förre demokratiske presidentkandidaten och nuvarande transportmimistern Pete Buttigieg. Jag tog med lite krubb ombord så jag har inte utnyttjat cafévagnen vars priser ändå var okej givet omständigheterna.

Vi närmar oss Chicago via Rostbältet.

Wifi saknas och mobiltäckningen mellan städerna är under all kritik. USA är ett högt utvecklat land, men det märks när man lämnar städerna att landets infrastruktur är hopplöst eftersatt i jämförelse med Västeuropa och särskilt de asiatiska tigrarna. Vägar, elledningar, broar osv ser tyvärr ofta ut som nåt från eller i Afrika än världens mest framstående land. Men som George W Bush inte sa, When in Rome, do as the Romanians. Att få resa så här är ett privilegium och trots vissa infrastrukturella brister är det ändå med ett leende på läpparna som jag insuper alla intryck, upplevelser och människor jag träffar på.

Lite trivia om resan: Jag kommer att resa genom 19 delstater och adderar ytterligare 8 till min besökslista. Totalt kommer jag att tillryggalägga ca 10.000 km, vilket motsvarar sträckan Kiruna - Ystad drygt fem gånger.

Varför valde jag då just denna rutt när det finns åtskilliga andra? Främst av sociala skäl då jag känner folk på samtliga stopp. Vi har känt varandra under lång tid, men inte setts på länge, främst pga covid och logistik. Men nu äntligen ska vi ses så resan kombinerar verkligen nytta med nöje.

Tyvärr räckte inte segmenten till för att ta mej tillbaka till DC via tåg genom the Deep South. Jag tvingades välja mellan mina stopp i Kalifornien eller sagda tillbakaresa till DC, men valet var busenkelt: The Golden State alla gånger! Dels har jag fina vänner där och dels har jag redan besökt (Hela? Inte hela) Södern tidigare. Men givetvis kommer jag att återvända dit igen - om inte annat för käket. Säga vad man vill om dess historia och annat - men inga lagar kyckling med mos och grönsaker som Sydstaterna. Mums och slurp!

Vem säger nej till denna middag?

Stoppet i Chicago är inte valfritt utan beror på biljettlogistiken, men inte mej emot. Tre dagar ombord på tåg kan bli i mesta laget. Så 30 timmar med dusch, klädbyte och reunion med kampanjen är ett välkommet avbrott.

Mer om detta och annat i nästa inlägg. Nästa deltripp börjar imorgon tisdag kl 22 svensk tid och jag är framme i Seattle på torsdag strax innan midnatt svensk tid. Om vi nu håller tidtabellen. Amtrak är notoriska för sina ständiga förseningar, men till deras försvar är det inte alltid deras fel. Ofta uppstår trafikkrockar, särskilt under nätterna mellan passagerartåg och godstrafik. Och då järnvägsnätet är hopplöst underdimensionerat prioriteras alltid gods framför resenärer.

Rostbältet - förklaringar överflödiga.

Men vaffan? Jag har inte bråttom utan tänker suga ut varje droppe av denna bokstavliga drömresa.

Vi hörs!

En Bra Dag I DC

Ibland uppstår dagar som under tiden de pågår upplevs som kanon, men som i efterhand framstår som ännu bättre. Och det beror inte på någon nostalgiskt förbättrad lumpar-reflex; alltså företeelsen att allt framstår som bättre bara tillräckligt lång tid har passerat. 

Ur boken "Relations ABC" av Mattias Göransson. Den rekommenderas verkligen för alla som är, har varit eller vill vara i en romantisk relation. Finns att köpa här.

Namnet kommer från samtal om militärtjänsten som tenderar att se allt genom ett förmildrande skimmer och inte som det humörsprövande obehag bland massa idioter som det egentligen var. Inte sällan gäller dylik historierevision även andra delar ur det förgångna - som skola, jobb, resor och relationer. Många är de gånger som nostalgi trumfar fakta. Men åter till ämnet - en verkligt god dag i DC.

Som mycket annat beror utfallet av en dag på omständigheter bortom ens kontroll - som andras förseningar, trafikkaos, väderlek... Men trots att det sannolikt fanns gott om möjligt grus i maskineriet gick gårdagen precis enligt plan.

1. Transport. Jag vaknade i tid, utan klocka och tog mej in från Herndon, VA, till DC utan några intermezzon. Och väl framme på Capitol Hill gick jag för en gångs skull inte bort mej utan hittade raka vägen från Capitol South via SCOTUS till SR-317.

Perrongen.

Uppgången från underjorden.

På väg till Senaten passerade vi USA:s Högsta domstol - Supreme Court Of The United States,  SCOTUS.

2. Kurir. Väl framme på tredje våningen i Senate Russell Building, kontor 317, löpte även detta möte som smort. Dokumentet jag skulle hämta var klart för överlämning, jag tog den obligatoriska bilden och jag lämnade the Hill för denna gång.

Utanför minoritetsledarens kontor.

Väl ute tvingades jag ånyo utsätta mej för DC:s mördande hetta som är ett aber för varje kavajklädd person. Många är ovetandes om att hela USA (Hela? Ja, hela.) bortsett Hawaii och Alaska faktiskt ligger söder om Alperna. New York City ligger i höjd med Madrid och Washington DC med Kreta och Cypern. Väder och klimat är alltså rätt varmt och sommaren är dubbelt så lång som vår. Ytterst få bär kostym i Medelhavets turistfällor, men i DC:s träskmarker är det vanligt förekommande - så även för mej igår. Blä!🥵

3. Lunch. Efter den timme som det tar att gå mellan Senaten och amerikanska utrikesdepartementets byggnad "Diplomacy Center" var jag inte helt snustorr. Men obehaget blev hanterbart pga den effektiva luftkonditioneringen som var lika välkommet som vattnet jag erbjöds.

Besöksbrickan fick med alla mina namn - nästan. 

Jag mottogs av Senior Counselor Robert Hilton, en excellent diplomat och tillika god vän, som jag lärde känna under min tid i riksdagen och hans dito vid ambassaden i Stockholm. Vi brukar ses i DC över burgare och läsk - så och även denna gång, även om han valde etiopisk lunch denna gång.

Burgare a la US State Department - inte dum alls.

Robert hade under sin tid i Stockholm utvecklat en preferens för det svenska kaffet Löfbergs Lila. Och givetvis såg jag till att fylla på hans kaffeburk med sagda märke - utöver svensk choklad.

Före och efter lunchen gjorde fick jag en rundtur och fick privilegiet att få en preview av en kommande utställningshall som fortfarande var under uppbyggnad avseende innehåll. Mest noterbara var en del av Berlinmuren och en staty på byggnadskomplexets innergård - vars symbolik kan läsas här.

Statyn fick mej att tänka i termer av "Neptunus möter Saturnus".

Herr Gorbatjov, riv ner denna mur.

4. Svensk fika. Under min tid i riksdagen då jag jobbade för och med Hans Wallmark, dåvarande moderat ordförande i Riksdagens Utrikesutskott och nuvarande svensk ambassadör i Danmark, träffade jag ofta hans socialdemokratiske motsvarighet Urban Ahlin. Sedan jag lämnade riksdagen har jag hållit kontakten med båda, främst via jobbet med Montan Foundation.

Både Wallmark och Ahlin har varit värdar för de studenter som Montan Foundation bjöd över till Stockholm från San Jose State University och sedermera Spelman College i Atlanta. 

Dåvarande talman Ahlin med Natalie Coconubo och Meschelle Noble från San Jose State University på besök i riksdagen 2016.

Nordiska rådets dåvarande ordförande Hans Wallmark samtalar med studentskorna Meschelle Noble och Natalie Coconubo under besök i riksdagen 2016.

Dr Anna Helm är Director, Center for International Business Education & Research vid George Washington University, och tillika god vän och supporter av Montan Foundation. I svensk anda träffade vi Sveriges ambassadör i USA, His Excellency Ambassador Extraordinary and Plenipotentiary, som Urban Ahlins lika amerikanskt formella som svenskt diskreta titel lyder.

Samtalet handlade om hans syn på NATO-förhandlingarna från Sveriges perspektiv i DC, om oväntade aspekter av uppdraget som ambassadör i USA jämfört med detsamma i Kanada samt allmänt socialt catch-up. Anna berättade om sin verksamhet vid GWU och vi förärades även med varsin flag pin av den nya versionen - med magnet istället för nål.

Traditionsenlig bild vid flaggorna - som nu var fyra till antalet mot tidigare tre vid förra besöket. Hurra för NATO!

Ett trevligt minne från ett dito besök 

Dagen avslutades med en AW på en av mina favoriter till lokala vattenhål - Sequoia DC - vars läge mittemot House of Sweden (ambassadbyggnaden) är oslagbart. Givetvis inte gratis, men väl värd ett glas eller två. Anna och jag klurade vidare om fortsatta samarbetsmöjligheter och hon sken upp när hon fick svensk choklad.

Efter denna fulla och lyckade dag återvände jag till Herndon, VA. Efter en kycklingsallad framför debatten mellan Harris och Trump (jag stängde av efter en tredjedel) somnade jag och sov den rättfärdiges goda sömn.

På söndag eftermiddag påbörjas mitt egentliga skäl till just denna resa - min amerikanska tågluff genom 19 delstater. Mer om detta om några dagar.

Vi hörs!

Tio Tusen Val Mellan Valen

Vi utanför USA missar ofta kampanjerna mellan presidentvalen då det sker drygt tio tusen val till ämbeten på alla nivåer. 

Därför kryllar det av kampanjer fjärran från den glamour och pengamaskin som kännetecknar de mer prestigefulla kampanjerna som älskas av medierna.

Läs mer i senaste krönikan i Folkbladet.

Republikaner och Inte Demokrater I Paradform

Buffalo Grove ännu en av de många välmående villaförorter norr om Chicago som ingår i det 57:e valdistriktet, dvs kampanjområde. Att vi hamnade här just denna helg var ingen slump. Dels firar och hyllar amerikanerna arbetets dygd genom att vara lediga (Labor Day), och dels pga den årliga festivalen Buffalo Grove Days.

Festivalen är som tusentals andra över USA denna och liknande helger. Det är tivoli med diverse åkattraktioner, stånd med sockervadd, våfflor, glass och liknande klassiska tivoli-tilltugg. Men givetvis finns food trucks som erbjuder mer bastanta rätter som hot dogs, hamburgare, pizza, tacos och dylik amerikansk husmanskost.

Här märktes inflationen då priserna även med svenska mått var rätt saftiga: $7 för en Chicago Hot Dog, $8 för en cheeseburgare och $14 för en pizza. En flaska vatten på 50 cl eller läsk på 35 cl går på $2-3. Eller så är det jag som är ovan med sådana tillställningar och därtill hörande prissättning. Eller är det månne växelkursen som spökar ($1=10,50 kr). Nå, sånt är livet.

Utöver alla åkattraktioner och kaloribomber fanns givetvis ett utställningsområde där diverse lokala intresseorganisationer, företag och föreningar promotade sina verksamheter. Märkligt nog - och då givet den traditionellt stora demokratiska dominansen i Stor-Chicago - saknade Demokraterna representation i utställarområdet. Enligt rykten hos de lokala Republikanerna - hos vilka jag huserade denna gång - hade de ett tält, men då endast en (1) volontär dök upp packade de ihop efter en kvart och lämnade platsen tom.

Demokraternas övergivna tältplats

Således hade "vi" Republikaner den politiska dominansen i området och vi kampanjande på sedvanligt folkrörelsesätt: flygblad, talare, kandidater, godis att locka in barnfamiljer till samtal och vatten för att hålla dem kvar i den 30-gradiga sommaren - alla trick i boken nyttjades. Tyvärr hade jag ingen solkräm så jag är nu lika bränd som en överstekt burgare.

Festivalen pågår i tre dagar, lördag till måndag, och dess höjdpunkt är den traditionella paraden vid lunchtid på lördagen. Under en dryg mile (ca 2 km) kantas vägkanterna av tusentals människor som beskådar de nära hundra ekipagen som representerar allt från lokala skolors orkestrar och cheerleaders till organisationer som Lions och Rotary. Tyvärr var vi rätt långt bak i tåget varför jag inte kunde ta bilder på dem längst fram. Anmärkningsvärt var att även här lyste Demokraterna med sin frånvaro. Om man ska läsa in något i denna dubbla närvaromiss kan jag inte uttala mej om. Men märkligt är det ändå. Särskilt givet att det är presidentvalår och nyfunnen entusiasm hos Demokraterna efter Bidens avhopp.

Nå, demokraternas frånvaro obeaktad, paraden drog igång strax efter kl 12 och den genomfördes utan större incidenter eller intermezzon. Inga ekipage fick motorstopp, förlorade styrningen eller körde fel. Åskådarna vid sidorna var för det mesta trevliga. Och även om de inte sympatiserade med Republikanerna eller Trump tog de emot våra flygblad ändå eller tackade (hyfsat) artigt nej. Nästan alla.

Elefanten i rummet

Ett fåtal gav mej dock onda ögat, medan andra vände uppmärksamheten åt annat håll när jag eller kollegerna kom farande. En enstaka överförfriskad herre skrek dock åt mej: "Republikaner hör inte hemma i vårt samhälle!" Han blev dock snabbt hyschad av omgivningen, vissa var tydligen även Demokrater som ogillade dylik öppen fientlighet.

Men som alla kampanjare oavsett kontext redan vet - det är aldrig personligt utan alla okvädningsord, sura miner eller rena förolämpningar är riktade mot en som företrädare. Såvida man inte frivilligt ger sej in i en medveten debatt. DÅ är det fria kriget som gäller.

Sammantaget var det en trevlig och givande kampanjhelg, bortsett från att jag som sagt glömde solskydd. Jag är nu lika bränd som askan efter en majbrasa. Och jag kan nu lägga till Buffalo Grove Days Labor Weekend Parade till mina tidigare parader här i Det Stora Landet i Väster: San Jose, San Francisco och Fremont i CA samt Dayton OH.