På Kors och Tvärs Över Amerikatt

Tåg är ett ofta lika underskattat som bortglömt färdsätt i främmande land, men nöden har som bekant ingen lag: jag saknar sen tidigare körkort och nu även reskompis med dito varför buss eller tåg kvarstod som alternativ. Och givet att sträckan mellan Washington DC och Seattle via Chicago är cirka 4.700 km blev valet enkelt - tåg.

4.700 km motsvarar sträckan

Ystad - Haparanda tre gånger 

Dels för att ett USA Rail Pass på $499 är ett konkurrenskraftigt pris för 10 delsträckor under 30 dagar. Och dels för att Amtraks tågsäten är generösa i svensk jämförelse. Om detta beror på medelamerikanens icke försumbara kroppsdiameter låter jag dock vara osagt (även om mycket tyder på det).

Inte direkt Singapore Airlines business class,

men är helt okej ändå.

Ett lite oväntat inslag är att ombordstigning inte är fri från perrongen utan sker via uppställda led redan inne i avgångshallen. När man passerar utgången kontrolleras biljetter varpå man tilldelas tågvagn och sittplats. Lite ovant i början, men man lär sej snabbt.

Ordning och reda i ledet...

Beläggningen på just denna tripp var inte skyhög, typ 40-50%, vilket gjorde att jag slapp sätesgranne under hela resan. Det innebar även att jag fick min alltid lika åtråvärda fönsterplats och för den som åker tåg borde fönster vara det givna valet. Och givet allt jag fick se under tågresan var det en mindre jackpot.

Förtäring ombord då? Jodå, det fanns både restaurangvagn liksom cafévagn. Den förra erbjuder á la carte-meny och trerätters, medan den förra serverar mer basala rätter som hamburgare, varma mackor och liknande amerikansk husmanskost. Priserna i restaurangvagnen fattade jag aldrig då menyn saknade prisuppgifter. Här menyn, klicka på "Empire Builder Menu" (märkligt nog vägrade bilden publiceras här).

Men eftersom jag hade med eget käk så slapp jag brottas med meny, priser och gäster. Anledningen till detta är enkel - det finns få saker jag upplever som tristare än att äta ensam på restaurang. Att äta ensam ute på lokal, rätt eller fel, känns som om jag saknar kompisar eller inte kan laga mat. Därav undviker jag dylika situationer i möjligaste mån.

Inte heller detta är direkt business class,

men mums ändå. Jag hade även godis och kyckling.

Servering i restaurangvagnen sker i fasta sittningar som annonseras ut. Den hugade går då dit, bokar bord och antal och sen kallas man in efter listan. Detta system gäller oavsett frukost, lunch eller middag.

Då beläggningen var halvtom/halvfull satt vi för oss själva i vagnen vilket inverkade negativt på det sociala. Visserligen fanns utöver restaurang- och cafévagnarna även en sk "observation car" (tågvagn heter just "car" i USA) med panoramautsikt, även delvis i taket. Men under mina besök där uppstod inga spontana samtal, vilket även det var lite ovanligt.

Usel vinkel, men jag ville undvika

att få med Amish-folket i bild.

Det kan även bero på närvaron av flera Amish-sällskap; jag och flera andra var osäkra på hur man beter sej kring dem. De umgicks dock otvunget sinsemellan och trots att jag spetsade alla öron förstod jag inte deras språk mer än enstaka ord.

Jag tog inga bilder där och då eftersom Amish tydligen ogillar att fotograferas (filmen Witness - Vittne Till Mord (1985) med Harrison Ford och Kelly McGillis återkom ständigt i mitt sinne - särskilt denna underbara scen).

You're making a mistake...

Tyvärr saknades wifi helt och under vissa delar av trippen, särskilt ute på vischan och bland bergen, saknades även mobiltäckning. Men jag klarade mej bra ändå trots avsaknad av böcker eller annat tidsfördriv.

Sovkupé kostar 4-5 ggr mer än biljetten och då jag åkte på USA Rail Pass fanns ändå inga möjligheter till uppgraderingar. Så man fick göra som på flyget, utnyttja det utrymme som fanns och tredje natten började jag få kläm på det hela. Den som råkar vara ormmänniska eller liknande har en klar fördel. Trots detta sov jag i snitt 5 timmar per natt, om än i etapper då jag bytte sovställning.

Toaletterna var små och trånga, precis som trapporna. Tyvärr missade jag att ta bild på dem, så nedanstående bild är snodd från nätet.

Kunde ha varit mycket sämre och läskigare.

Oväntat nog var toaletterna trots sin storlek helt okej och besökarna var respektfulla så de var ovanligt fräscha trots den rätt omfattande besöksfrekvensen.

Det smala trapphuset fick mej att undra hur vissa amerikaner ens kunde nå övervåningen.

Men sammantaget är tåg både billigt och (hyfsat) bekvämt. Att kunna resa sej upp, gå omkring, bli serverad varm och lagad mat och diverse vuxendrycker gör tåg via överlägset buss och är bortsett restiden klart konkurrenskraftigt gentemot flyg i Economy. Dessutom rullar tågen in mitt i stan till skillnad från flygen.

Tyvärr saknas dusch för oss vanliga vilket gör att den personliga hygienen eftersätts. Men detta kan kompenseras via eget ombyte.

Jag brukar ju allt som oftast träffa på någon lika oväntad som givande ny bekant på mina resor. Men så icke denna gång, tänkte jag när närmade mej Portland Union Station för att stiga på tåget mot etappens sista destination Seattle, WA. Passagerarna på tåget mellan Chicago och Portland hade ju inte direkt inbjudit till några omfattande samtalsorgier varför jag började misströsta. Skulle jag verkligen behöva hålla tyst i tre dagar?

Då gjorde sej ödet påmint då en ung kille verkade vara lika förvirrad kring kösystemet som jag. Vår inledande konversation fortsatte även ute på perrongen och ombord på tåget och avslutades först när jag nådde min destination. Därmed blev Kevin Carlton min förste kompis från Oregon (woohoo!). Det visade sej att vi båda hade bott i San Jose, jobbat i Bay Area och delade språkintresse. Han var dessutom den förste vite amerikan jag träffat som pratade flytande spanska, utan brytning. Fantastiskt! Och vi kommer definitivt att ses igen.

Så sant som det sagts - det oväntade mötet

blir ofta det mest givande sällskapet. 

Detta var allt jag kan komma på nu. Fler och mer erfarenheter och observerationer från tågluffandet återkommer jag till i kommande bloggposter.

Vi hörs!