¡Viva el Presidente Republicano!

Du kan få en person att lämna underklassen. Men du kan inte få underklassen att lämna personen.

Så lyder en fri översättning av det gamla amerikanska ordspråket om att det mer eller mindre är omöjligt att lämna sitt sociala ursprung trots eventuell klassresa. Och visst är den sociala rörligheten låg i de flesta länder – så även i Möjligheternas Land, den amerikanska drömmens hemvist. Men det hindrar inte många från att ändå försöka, något jag fick erfara under detta mitt första besök i en tvättäkta amerikansk trailer park i helgen.

Det kryllar av fördomar om boendet och de boende i trailer parks – en synnerligen amerikansk boendeform där stora stugliknande husvagnar kopplas in på parkens elnät, avlopp och får tillgång till områdets gemensamma utrymmen – som bollplan, pool eller klubbhus, i den mån sådana alls finns. Då denna boendeform är billig jämfört med andra alternativ är det främst låginkomsttagare som bor där, och då särskilt sådana med utländsk härkomst.

Just i ett sådant område hamnade jag och kampanjkollgorna Teresa och Manuel häromdagen. Att valet föll på just denna trailer park – eller Whippletree Village Manufactured Home Community, som det formella namnet lyder – var ingen slump, tvärtom. Många av de boende här har spanska, polska, ryska och ukrainska som primärspråk varför det föll på oss tre att bidra med våra språkkunskaper (Teresa – polska, ryska och viss ukrainska; Manuel – spanska och viss portugisiska; och jag med basal spanska).

Liten utvikning: trots alla myter och fördomar är en trailer park ingalunda snäppet direkt ovan hemlöshet eller ett olagligt tält i skogen på boendeskalan. Att köpa en trailer med två sovrum går på dryga halvmiljonen kronor och att hyra en går på mellan 7.000 – 12.000 kr/mån i Illinois. El, vatten och sophämtning tillkommer i regel. Boendet kräver därför ofta mer än en inkomst i dessa grupper eller tillgång till subventioner för att man ska klara månadskostnaden. Att bo i en trailer park är alltså betydligt dyrare än en svensk studentlägenhet i absoluta termer.

Nåväl, varför genomför republikanerna kampanj i denna miljö? Är inte det lite upp och nervända världen? Är inte republikaner antingen högerkristna, försvarshökar, lag och ordning-fanatiker, ekonomiskt välbärgade – eller i värsta fall mer eller mindre rasistiska? Jo, helt eller delvis är detta sannolikt mer sant än falskt. Men det finns en ytterligare dimension: traditionell konservatism.

Invandrare från Latinamerika och Östeuropa besitter ofta vad vi kallar “traditionella familjevärderingar”. De är i regel kristna med Bibeln som rättesnöre i moral- och sociala frågor. Därför är de patriarkala och abortmotståndare. Därför ogillar de HBT, DEI, woke och skatter. Därför har de ofta en stark arbetsmoral och jobbar hårt och extra för att barnen ska få det bättre än föräldrarna och därmed förverkliga familjens drömmar och förhoppningar.

En sådan mylla torde vara mer vänligt inställda mot republikanerna och detta fick vi mer oftare än inte bekräftat under vårt dörrknackande i området. Många såg Demokraternas “välvilja” som missriktad och orättvis. Varför ska illegala invandrare få företräde med gräddfil och räkmacka när de som gått den lagliga vägen har fått ställa sig i kö, kämpa mot byråkratin och vänta i åratal? Och till råga på eländet finansieras detta av de höga skatterna som de boende tvingas betala medan “de rika” kommer undan via diverse avdrag?

Flera av dem vi talade med hade egentligen bara en önskan: att staten ska låta dem vara i fred så att de kan försöka förverkliga deras lilla, men välförtjänta del av den amerikanska drömmen. Om de hade velat ha höga skatter (kommun och delstat), klåfingriga ledare (massa byråkrati) och påtvingade värderingar (som woke/HBT/DEI) hade de lika gärna kunnat stanna kvar i sina hemländer. Demokraterna ses därför inte sällan som antikristna socialister och kommunister.

För min del var denna upplevelse ännu en oväntad ögonöppnare under min kampanjbevakning; att så många av dem trots sin begränsade ekonomi ändå uttryckte klara republikanska åsikter överraskade initialt. Men efter att ha tänkt efter och viss googling i ämnet insåg jag inte enbart observationens riktighet utan även dess stora spridning och spridda giltighet.

Det sägs att första generationens invandrare i USA tenderar att vara monolitiska, att tänka, verka och uppfatta saker likadant. Men efter några generationer brukar detta grupptänk luckras upp i mindre undergrupper, suddas ut och övergå i sedvanlig amerikansk individualism.

En sådan utveckling bekräftas om man betraktar irländska amerikaner. När de kom till USA på 1800-talet i spåren av kaos och svält på Den Gröna Ön sågs de med ofta rent rasistiska ögon av de anglosaxare som anlänt tidigare. Idag är irländska amerikaner en naturlig del av landets elit; över 20 amerikanska presidenter är av eller hävdar irländsk härkomst.

Mot denna bakgrund är det kanske inte konstigt att många latinos börjar överge Demokrater till förmån för Republikaner som kanske inte älskar deras ekonomiska status eller högre melaninhalt. Men de har stor samsyn kring kristna värderingar och ogillande av Demokraternas woke/HBT/DEI-fasoner. Och en röst är alltid en röst oavsett vem som avlagt den.

Visst, vi är säkerligen många decennier från lika stort latino-inslag inom eliten som irländare och anglosaxare. Men jag misstänker att stenen redan är satt i rullning och det kan gå fortare än vi anar. Således skulle jag inte bli förvånad om den första amerikanska presidenten med latinobakgrund också är Republikan.

Jag har aldrig tidigare tänkt en sådan tanke. Men efter helgens besök i en tvättäkta amerikansk trailer park är jag övertygad om att jag är något på spåren.

¡Viva el Presidente Republicano!

Det Bästa Var Det Oväntade

Dessa är mina principer. Och om ni inte gillar dom så har jag andra. 

/Groucho Marx 

Det är lätt att vara med när det går bra. Det är kul att vara medgångssupporter. Och det är enkelt att vara öppen med sina sympatier när man är ombord på det vinnande tåget. Men hur är det att vara engagerad och entusiastisk när den opinionsmässiga motvinden inte mojnar utan kanske till och med tilltar? Om detta må jag berätta.

Jag har träffat många politiska volontärer på gräsrotsnivå, från alla möjliga partier och intresseorganisationer i olika länder under mina dagar. Och alla säger de ungefär samma sak, eller olika versioner med samma innehåll; att om de inte kämpar på så har den andra sidan redan vunnit. I någon mening har de bara ett val - kämpa eller dö.

Och att även om opinionen inte går deras väg just nu så kommer vinden förr eller senare att vända. För det gör den alltid. Och hoppet är som bekant det sista som överger en - så även hos politiska gräsrötter. Sammanfattningsvis: värderingar och åsikter betyder bara något om man står upp för dem i motvind. Och där har gräsrötter oavsett partifärg min beundran och respekt. 

=====

Under min hittillsvarande tid här i Illinois har jag träffat på Demokrater, Republikaner, Oberoende, soffliggare, övriga och sådana som enligt egen uppgift "skiter i politik" eftersom "alla (!) politiker är skurkar, mutkolvar, idioter, egoister och sexuellt avvikande". Nämn en politisk förolämpning och jag har sannolikt hört den.

Att därför se gräsrötter i aktion ute bland dessa vitt skilda människor trots risken för glåpord och uteblivet bifall inger respekt hos mig. Trots humörsprövningar som dåligt skrivna samtalsmanus, stängda och slängda dörrar i ansiktet, onda ögon till öppna förolämpningar och passivt-aggressivt beteende som får en att ångra att man lämnade sängen imorse sker ibland mirakel; det där oväntade mötet som återger en tron på mänskligheten (eller åtminstone tills verkligheten skjuter ner en från molnen igen).

Igår kväll följde jag dörrknackning i ett villaområde utanför Buffalo Grove i Illinois. Efter ett gäng inga svar, inte intresserad och öppen fientlighet inträffade den där helt oväntade, men ändå hett efterlängtade kantbollen som gör hela ens kväll.

Huset var i starkt behov av fasadputsning och när dörren öppnades insågs snabbt att samma behov även gällde mannen som öppnade. Han var en äldre herre med hål i kläderna, yrvaken frisyr och en dialekt som tveklöst avslöjade hans indiska rötter. Hans initiala min var långt från inbjudande eller välkomnande och han blängde misstänksamt mot oss.

Vi tog ett djupt kollektivt andetag och körde vår standardpitch, lite snabbare än vanligt för vi ville bara bort och gå vidare. Appen hade ju uppenbarligen fel om den boendes politiska preferenser. Men när vi nämnde de höjda fastighetsskatterna i valkretsen hände något oväntat.

Mannen visade sig vara både engagerad och kunnig i frågan och det framkom snabbt att han både avskydde skatter och särskilt dem som stödjer dylika Djävulens påfund. När han såg min kollegas republikanska elefant på namnskylten log han brett, erbjöd oss sin hand och lovade oss inte bara sin utan även familjens fyra röster på Republikanerna, åtminstone i detta lokalval eftersom han hade lite svårt för Trumps beteende.

Eftersom vi nu var vänner berättade han frikostigt om sin flykt till USA från Bangladesh och hur han älskade friheten i USA - bortsett "those f*cking taxes". Efter ca tio minuter insåg han att han höll på att laga middag och var tvungen att ursäkta sig. Vi skakade återigen hand och skildes åt, alla av oss leende åt varsitt håll. Kollegan och jag log menande mot varandra och våra blickar sa samstämmigt: "Det var som fan..."

Återigen besannades något som alla gräsrötter på fältet redan känner till: Döm aldrig hunden efter håret. Den enligt väljardatan troliga supporten kan faktiskt vara motståndare. Och den troliga soffliggaren visade sig nu vara kvällens mest entusiastiska och dito mest minnesvärda supporter.

Om han nu gör som han sa att han skulle göra, det där kan man ju egentligen aldrig riktigt veta eller påverka. Vad vi däremot vet är att just ikväll uppvägde mötet med just denne väljare övriga bannor och social friktion med andra väljare tidigare under kvällen.

Det är hoppet om sådana möten som driver gräsrötter och fältråttor vidare. För Trissreklamen har ju faktiskt rätt: Plötsligt händer det! Och det gjorde det sannerligen ikväll.

Fem Snabba Från Folkbladet

Folkbladets chefredaktör Widar Andersson ställde fem snabba frågor till mig innan jag åkte över till Illinois för min kampanjbevakning hos de lokala Republikanerna.

Trevlig läsning!

Djävulen Sitter I Detaljerna

Votebuilder och Ecanvassing är två populära appverktyg för dörrknackning som bygger på detaljerad väljardata.

Votebuilder och Ecanvassing är två populära appverktyg baserade på detaljerad väljardata

Alla kampanjer är lika. Och alla kampanjer är olika. Dessa två grundläggande fakta gäller för alla politiska kampanjer oavsett ämbete, kandidat, typ av val eller land. Dock med de uppenbara undantagen för totalitära samhällen där väljarna inte röstar på sin ledare, utan där ledaren berättar för medborgarna hur de röstade.

Uppenbara likheter är att även den bästa planering som inte överlever första kontakten med verkligheten; Kandidater som är för idealistiska, detaljorienterade eller bara distanserade; Media som inte förstår storslaget i ditt budskap; Eller en opposition som klarar sig bättre än väntat. Hinder och fallgropar som dessa inträffar alltid förr eller senare, det är bara en tidsfråga.

Men när man kampanjar i Amerika är det snarare skillnaderna som är de mest slående. Och det som alltid har varit den kanske viktigaste skillnaden mellan Sverige och USA är graden av information kampanjerna har om sina väljare i sina valkretsar. Svenskar skulle vara lika förfärade som fascinerade över nivån på privata och personliga detaljer som partierna och kampanjerna har till sitt förfogande. Att samla in, lagra och behandla sådana personuppgifter i databaser skulle dessutom vara olagligt i Sverige.

Lite förenklat vet både republikaner och demokrater nästan allt som finns att veta om amerikanska medborgare när det gäller användbar väljardata. Bortsett från de förväntade uppgifterna som namn, adress, civilstånd, inkomst, telefonnummer, ålder och röstregistrering samlar de också in och strukturerar andra värdefulla uppgifter som väljarna ofta glömmer bort/inte vet att kampanjerna de facto har.

Bara för att nämna några: ras, etnicitet, religion, sexuell läggning, brottsregister, utbildningsnivå, lärosäten, karriär, hur man röstat, föreningsmedlemskap, facklig tillhörighet, vilken bil du kör, kreditkortshistorik, konsumentbeteende etc. Nämn en detalj och kampanjerna känner sannolikt till den.

Hur får de tag i all denna information? Vissa uppgifter samlas in via offentliga register via den amerikanska folkbokföringen. Vart 10:e år räknar den amerikanska regeringen alla människor som (lagligen) bor i USA och detta genererar många användbara bitar för kampanjerna. Mycket information ges också frivilligt när man deltar i politiska möten, demonstrationer eller liknande evenemang. Dörrknackning är också ett utmärkt tillfälle för att underhålla och uppdatera befintliga register genom interaktionen med väljarna. En del information lämnas också ut via opinionsundersökningar, fokusgrupper, andra frågeformulär och reklamtävlingar eller lotterier.

Men den mest värdefulla väljarinformationen kommer från kreditkortsföretagen som säljer sina kunduppgifter till dem som är villiga att betala. Och det finns ingen brist på kunder som är villiga att betala dyrt för att veta vad du köpte, var det köptes, hur mycket det kostade och liknande personligt konsumentbeteende. Varje gång en amerikansk medborgare betalar för något med ett kreditkort så vet republikanerna och demokraterna om det nästa val.

Tänk då här: en person som köper ett vapen är mer sannolikt en republikan medan en person som kör en Prius är mer sannolikt är demokrat. Vad du köper, var någonstans, hur ofta och när avslöjar mycket om den personens politiska inställning.

Med andra ord: Berätta vad du köper så berättar jag vem som kommer att rösta på.

En Av Många I Chicago

USA:s motto E pluribus unum - av många, en - är ett bra sätt att beskriva mig i Chicago den här veckan. Jag är nänligen bara en av flera tiotusentals politiker, reportrar och nördar som har kommit till Chicago av politiska skäl.

När jag anlände i går blev jag omedelbart påmind om Demokraternas konvent som börjar måndagen den 19 augusti och avslutas torsdagen den 22 augusti med kröningen... förlåt, valet av Kamala Harris och Tim Walz som Demokraternas fanbärare i presidentvalet på tisdag 5 november - bara 79 dagar från idag.

Jag har haft turen av att ha besökt The Windy City många gånger tidigare. Men den här gången är jag här av en helt annan anledning. Den här gången kommer jag att byta ut den politiska glamouren och medieprestigen från en politisk huvudhändelse mot dess totala motsats - bevaka politisk gräsrotskampanjande långt borta från Washington Beltway och dess politiska elit.

Även om jag bara är dryga 30 minuter norr om Chicago med bil kunde skillnaden inte vara större. Hade det inte varit för den relativa närheten till Chicagos skyline ser orterna och platserna i denna valkrets ut som vilken annan mellanstad som helst i USA:s hjärta där kampanja pågår till dess delstatsparlament.

Under några veckorna kommer jag att bevaka och observera lokala politiska kampanjer av det slag och storlek som sällan fångar nationell uppmärksamhet. Men deras utgång  både kan och kommer att direkt påverka livet för medborgarna i valkretsen. Därför är deras låga uppmärksamhet givet deras faktiska betydelse ofta orättvis och oförtjänt.

Detta är en av många anledningar till att jag är glad över att vara en extern del av sådant kampanjande. Men vilket distrikt och vilket kampanjeri talar jag om? Om detta och mycket annat  återkommer jag till i framtida blogginlägg här i Leomerica.

Tack för att du läste, jag hoppas att du gillade det.

/Leo

Walz Efterträder Harris

 

Ny krönika i dagens Folkbladet - om Demokraternas kandidat till posten som vicepresident. 

Kamala Harris har utsett Tim Walz från Minnesota till sin vicepresidentkandidat.

Här ser vi dem på ett kampanjmöte i Philadelphia på tisdagskvällen. Folkbladets USA-krönikör Leo de Bruin tycker att Walz är ett klokt och "tryggt" val för Demokraterna.

Inbördeskrig 2.0? Knappast!

Visst finns det klyftor – men knappast av det krigiska slaget. Men filmen Civil War om en väpnad konflikt mellan USA:s regering och utbrytargruppen Western Forces väcker ändå frågan om inbördeskriget är nära i USA?

Om detta och lite annat matnyttigt skriver jag om i dagens Folkbladet.