Du kan få en person att lämna underklassen. Men du kan inte få underklassen att lämna personen.
Så lyder en fri översättning av det gamla amerikanska ordspråket om att det mer eller mindre är omöjligt att lämna sitt sociala ursprung trots eventuell klassresa. Och visst är den sociala rörligheten låg i de flesta länder – så även i Möjligheternas Land, den amerikanska drömmens hemvist. Men det hindrar inte många från att ändå försöka, något jag fick erfara under detta mitt första besök i en tvättäkta amerikansk trailer park i helgen.
Det kryllar av fördomar om boendet och de boende i trailer parks – en synnerligen amerikansk boendeform där stora stugliknande husvagnar kopplas in på parkens elnät, avlopp och får tillgång till områdets gemensamma utrymmen – som bollplan, pool eller klubbhus, i den mån sådana alls finns. Då denna boendeform är billig jämfört med andra alternativ är det främst låginkomsttagare som bor där, och då särskilt sådana med utländsk härkomst.
Just i ett sådant område hamnade jag och kampanjkollgorna Teresa och Manuel häromdagen. Att valet föll på just denna trailer park – eller Whippletree Village Manufactured Home Community, som det formella namnet lyder – var ingen slump, tvärtom. Många av de boende här har spanska, polska, ryska och ukrainska som primärspråk varför det föll på oss tre att bidra med våra språkkunskaper (Teresa – polska, ryska och viss ukrainska; Manuel – spanska och viss portugisiska; och jag med basal spanska).
Liten utvikning: trots alla myter och fördomar är en trailer park ingalunda snäppet direkt ovan hemlöshet eller ett olagligt tält i skogen på boendeskalan. Att köpa en trailer med två sovrum går på dryga halvmiljonen kronor och att hyra en går på mellan 7.000 – 12.000 kr/mån i Illinois. El, vatten och sophämtning tillkommer i regel. Boendet kräver därför ofta mer än en inkomst i dessa grupper eller tillgång till subventioner för att man ska klara månadskostnaden. Att bo i en trailer park är alltså betydligt dyrare än en svensk studentlägenhet i absoluta termer.
Nåväl, varför genomför republikanerna kampanj i denna miljö? Är inte det lite upp och nervända världen? Är inte republikaner antingen högerkristna, försvarshökar, lag och ordning-fanatiker, ekonomiskt välbärgade – eller i värsta fall mer eller mindre rasistiska? Jo, helt eller delvis är detta sannolikt mer sant än falskt. Men det finns en ytterligare dimension: traditionell konservatism.
Invandrare från Latinamerika och Östeuropa besitter ofta vad vi kallar “traditionella familjevärderingar”. De är i regel kristna med Bibeln som rättesnöre i moral- och sociala frågor. Därför är de patriarkala och abortmotståndare. Därför ogillar de HBT, DEI, woke och skatter. Därför har de ofta en stark arbetsmoral och jobbar hårt och extra för att barnen ska få det bättre än föräldrarna och därmed förverkliga familjens drömmar och förhoppningar.
En sådan mylla torde vara mer vänligt inställda mot republikanerna och detta fick vi mer oftare än inte bekräftat under vårt dörrknackande i området. Många såg Demokraternas “välvilja” som missriktad och orättvis. Varför ska illegala invandrare få företräde med gräddfil och räkmacka när de som gått den lagliga vägen har fått ställa sig i kö, kämpa mot byråkratin och vänta i åratal? Och till råga på eländet finansieras detta av de höga skatterna som de boende tvingas betala medan “de rika” kommer undan via diverse avdrag?
Flera av dem vi talade med hade egentligen bara en önskan: att staten ska låta dem vara i fred så att de kan försöka förverkliga deras lilla, men välförtjänta del av den amerikanska drömmen. Om de hade velat ha höga skatter (kommun och delstat), klåfingriga ledare (massa byråkrati) och påtvingade värderingar (som woke/HBT/DEI) hade de lika gärna kunnat stanna kvar i sina hemländer. Demokraterna ses därför inte sällan som antikristna socialister och kommunister.
För min del var denna upplevelse ännu en oväntad ögonöppnare under min kampanjbevakning; att så många av dem trots sin begränsade ekonomi ändå uttryckte klara republikanska åsikter överraskade initialt. Men efter att ha tänkt efter och viss googling i ämnet insåg jag inte enbart observationens riktighet utan även dess stora spridning och spridda giltighet.
Det sägs att första generationens invandrare i USA tenderar att vara monolitiska, att tänka, verka och uppfatta saker likadant. Men efter några generationer brukar detta grupptänk luckras upp i mindre undergrupper, suddas ut och övergå i sedvanlig amerikansk individualism.
En sådan utveckling bekräftas om man betraktar irländska amerikaner. När de kom till USA på 1800-talet i spåren av kaos och svält på Den Gröna Ön sågs de med ofta rent rasistiska ögon av de anglosaxare som anlänt tidigare. Idag är irländska amerikaner en naturlig del av landets elit; över 20 amerikanska presidenter är av eller hävdar irländsk härkomst.
Mot denna bakgrund är det kanske inte konstigt att många latinos börjar överge Demokrater till förmån för Republikaner som kanske inte älskar deras ekonomiska status eller högre melaninhalt. Men de har stor samsyn kring kristna värderingar och ogillande av Demokraternas woke/HBT/DEI-fasoner. Och en röst är alltid en röst oavsett vem som avlagt den.
Visst, vi är säkerligen många decennier från lika stort latino-inslag inom eliten som irländare och anglosaxare. Men jag misstänker att stenen redan är satt i rullning och det kan gå fortare än vi anar. Således skulle jag inte bli förvånad om den första amerikanska presidenten med latinobakgrund också är Republikan.
Jag har aldrig tidigare tänkt en sådan tanke. Men efter helgens besök i en tvättäkta amerikansk trailer park är jag övertygad om att jag är något på spåren.
¡Viva el Presidente Republicano!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar