Amerikanskt Korståg - Bokstavligen

Jag har haft många drömmar i livet där vissa förblev just drömmar, som att bli stridspilot och sen astronaut vilket givetvis gick åt skogen pga försämrad syn under puberteten. Andra drömmar har helt eller delvis infriats under livets gång - som att lära mej språk, musikinstrument, starta företag, besöka spännande platser osv.

Det finns något särskilt tillfredsställande i vetskapen och känslan att vara på väg att uppfylla en gammal dröm, att den inte bara finns inom räckhåll, utan nu även är på väg att realiseras.

I väntan på avgång från Washington DC Union Station.

Just dessa känslor fyllde mej igår eftermiddag då tåget jag befann mej på så sakteliga rullade ut från Washington Union Station. För varje varv som hjulen snurrade tog de mej ett varv närmare min nuvarande måluppfyllelse - att korsa USA från kust till kust till lands. Denna dröm har funnits sen länge, men givet mitt tidigare rätt omfattande resande i landet är det märkligt att jag inte gjort något liknande tidigare.

Benutrymmet är faktiskt helt okej.

Givetvis har jag flugit över den amerikanska kontinenten åtskilliga gånger förr, men det räknas självfallet inte. Men igår, när tåget lämnade Washington DC, delstatsgrannen Maryland och gled in i West Virginia, en tidigare obesökt delstat, sköljde insikten över mej som en mindre tidvattenvåg.

Jag insåg att vi befann oss i natursköna Shenandoah Valley, som beskrivs i låten Take Me Home Country Roads av och med John Denver. Att just befinna sej i en känd amerikansk låttext upplevde jag redan 2011 då jag stannade till i staden Texarkana, som klyvs i nord-sydlig riktning av delstatsgränsen mellan Texas och Arkansas, därav namnet. Stadens namn förekommer i låten Cotton Fields framförd av bl a Creedence Clearwater Revival.

Natursköna Shenandoah Valley i West Virginia. 

Den kanske mest kända rutten att korsa USA börjar i Chicago och går via den legendariska Route 66. Men just detta alternativ kräver en av två saker jag saknar denna gång - körkort eller reskompis. Därav återstod två möjligheter, buss eller tåg och där var buss uteslutet; Att sitta instängd i en trång buss med sannolik USA-korpulent "med"resenär bredvid lockade föga. Således kvarstod tåg som efter vissa efterforskningar framstod som klart hanterbart.

Endast i USA...

Jag valde ett sk USA Rail Pass. För $499 kan man under 30 dagar resa max 10 segment/delsträckor efter egna preferenser. Noterbart och aningen förenklat innebär det:

• Välj max 10 delsträckor fritt. 
• Dessa måste påbörjas och avslutas inom 30 dagar. 
• Inga byten får ske när resan väl är påbörjad.
• Endast 2 klass kan bokas.
• Inga sovhytter är tillåtna.
• Inga uppgraderingar är möjliga.

Wifi finns i regel inte heller.

Att boka sovplats är inte gratis utan kostar 4-5 gånger mer än vanlig sittplats. Prisexempel: boka enkel i 2 klass Washington DC till Chicago dagen innan gick på ca $250, medan sovplats gick på $980. Så lite halvknackig sömn är ett lågt pris för att hålla resebudgeten nere.

Just denna första sträcka mellan Washington DC och Chicago pågår när dessa rader skrivs. Vi befinner oss i norra Indiana, utanför South Bend där universitet Notre Dame ligger. Det är också hemstad för förre demokratiske presidentkandidaten och nuvarande transportmimistern Pete Buttigieg. Jag tog med lite krubb ombord så jag har inte utnyttjat cafévagnen vars priser ändå var okej givet omständigheterna.

Vi närmar oss Chicago via Rostbältet.

Wifi saknas och mobiltäckningen mellan städerna är under all kritik. USA är ett högt utvecklat land, men det märks när man lämnar städerna att landets infrastruktur är hopplöst eftersatt i jämförelse med Västeuropa och särskilt de asiatiska tigrarna. Vägar, elledningar, broar osv ser tyvärr ofta ut som nåt från eller i Afrika än världens mest framstående land. Men som George W Bush inte sa, When in Rome, do as the Romanians. Att få resa så här är ett privilegium och trots vissa infrastrukturella brister är det ändå med ett leende på läpparna som jag insuper alla intryck, upplevelser och människor jag träffar på.

Lite trivia om resan: Jag kommer att resa genom 19 delstater och adderar ytterligare 8 till min besökslista. Totalt kommer jag att tillryggalägga ca 10.000 km, vilket motsvarar sträckan Kiruna - Ystad drygt fem gånger.

Varför valde jag då just denna rutt när det finns åtskilliga andra? Främst av sociala skäl då jag känner folk på samtliga stopp. Vi har känt varandra under lång tid, men inte setts på länge, främst pga covid och logistik. Men nu äntligen ska vi ses så resan kombinerar verkligen nytta med nöje.

Tyvärr räckte inte segmenten till för att ta mej tillbaka till DC via tåg genom the Deep South. Jag tvingades välja mellan mina stopp i Kalifornien eller sagda tillbakaresa till DC, men valet var busenkelt: The Golden State alla gånger! Dels har jag fina vänner där och dels har jag redan besökt (Hela? Inte hela) Södern tidigare. Men givetvis kommer jag att återvända dit igen - om inte annat för käket. Säga vad man vill om dess historia och annat - men inga lagar kyckling med mos och grönsaker som Sydstaterna. Mums och slurp!

Vem säger nej till denna middag?

Stoppet i Chicago är inte valfritt utan beror på biljettlogistiken, men inte mej emot. Tre dagar ombord på tåg kan bli i mesta laget. Så 30 timmar med dusch, klädbyte och reunion med kampanjen är ett välkommet avbrott.

Mer om detta och annat i nästa inlägg. Nästa deltripp börjar imorgon tisdag kl 22 svensk tid och jag är framme i Seattle på torsdag strax innan midnatt svensk tid. Om vi nu håller tidtabellen. Amtrak är notoriska för sina ständiga förseningar, men till deras försvar är det inte alltid deras fel. Ofta uppstår trafikkrockar, särskilt under nätterna mellan passagerartåg och godstrafik. Och då järnvägsnätet är hopplöst underdimensionerat prioriteras alltid gods framför resenärer.

Rostbältet - förklaringar överflödiga.

Men vaffan? Jag har inte bråttom utan tänker suga ut varje droppe av denna bokstavliga drömresa.

Vi hörs!

En Bra Dag I DC

Ibland uppstår dagar som under tiden de pågår upplevs som kanon, men som i efterhand framstår som ännu bättre. Och det beror inte på någon nostalgiskt förbättrad lumpar-reflex; alltså företeelsen att allt framstår som bättre bara tillräckligt lång tid har passerat. 

Ur boken "Relations ABC" av Mattias Göransson. Den rekommenderas verkligen för alla som är, har varit eller vill vara i en romantisk relation. Finns att köpa här.

Namnet kommer från samtal om militärtjänsten som tenderar att se allt genom ett förmildrande skimmer och inte som det humörsprövande obehag bland massa idioter som det egentligen var. Inte sällan gäller dylik historierevision även andra delar ur det förgångna - som skola, jobb, resor och relationer. Många är de gånger som nostalgi trumfar fakta. Men åter till ämnet - en verkligt god dag i DC.

Som mycket annat beror utfallet av en dag på omständigheter bortom ens kontroll - som andras förseningar, trafikkaos, väderlek... Men trots att det sannolikt fanns gott om möjligt grus i maskineriet gick gårdagen precis enligt plan.

1. Transport. Jag vaknade i tid, utan klocka och tog mej in från Herndon, VA, till DC utan några intermezzon. Och väl framme på Capitol Hill gick jag för en gångs skull inte bort mej utan hittade raka vägen från Capitol South via SCOTUS till SR-317.

Perrongen.

Uppgången från underjorden.

På väg till Senaten passerade vi USA:s Högsta domstol - Supreme Court Of The United States,  SCOTUS.

2. Kurir. Väl framme på tredje våningen i Senate Russell Building, kontor 317, löpte även detta möte som smort. Dokumentet jag skulle hämta var klart för överlämning, jag tog den obligatoriska bilden och jag lämnade the Hill för denna gång.

Utanför minoritetsledarens kontor.

Väl ute tvingades jag ånyo utsätta mej för DC:s mördande hetta som är ett aber för varje kavajklädd person. Många är ovetandes om att hela USA (Hela? Ja, hela.) bortsett Hawaii och Alaska faktiskt ligger söder om Alperna. New York City ligger i höjd med Madrid och Washington DC med Kreta och Cypern. Väder och klimat är alltså rätt varmt och sommaren är dubbelt så lång som vår. Ytterst få bär kostym i Medelhavets turistfällor, men i DC:s träskmarker är det vanligt förekommande - så även för mej igår. Blä!🥵

3. Lunch. Efter den timme som det tar att gå mellan Senaten och amerikanska utrikesdepartementets byggnad "Diplomacy Center" var jag inte helt snustorr. Men obehaget blev hanterbart pga den effektiva luftkonditioneringen som var lika välkommet som vattnet jag erbjöds.

Besöksbrickan fick med alla mina namn - nästan. 

Jag mottogs av Senior Counselor Robert Hilton, en excellent diplomat och tillika god vän, som jag lärde känna under min tid i riksdagen och hans dito vid ambassaden i Stockholm. Vi brukar ses i DC över burgare och läsk - så och även denna gång, även om han valde etiopisk lunch denna gång.

Burgare a la US State Department - inte dum alls.

Robert hade under sin tid i Stockholm utvecklat en preferens för det svenska kaffet Löfbergs Lila. Och givetvis såg jag till att fylla på hans kaffeburk med sagda märke - utöver svensk choklad.

Före och efter lunchen gjorde fick jag en rundtur och fick privilegiet att få en preview av en kommande utställningshall som fortfarande var under uppbyggnad avseende innehåll. Mest noterbara var en del av Berlinmuren och en staty på byggnadskomplexets innergård - vars symbolik kan läsas här.

Statyn fick mej att tänka i termer av "Neptunus möter Saturnus".

Herr Gorbatjov, riv ner denna mur.

4. Svensk fika. Under min tid i riksdagen då jag jobbade för och med Hans Wallmark, dåvarande moderat ordförande i Riksdagens Utrikesutskott och nuvarande svensk ambassadör i Danmark, träffade jag ofta hans socialdemokratiske motsvarighet Urban Ahlin. Sedan jag lämnade riksdagen har jag hållit kontakten med båda, främst via jobbet med Montan Foundation.

Både Wallmark och Ahlin har varit värdar för de studenter som Montan Foundation bjöd över till Stockholm från San Jose State University och sedermera Spelman College i Atlanta. 

Dåvarande talman Ahlin med Natalie Coconubo och Meschelle Noble från San Jose State University på besök i riksdagen 2016.

Nordiska rådets dåvarande ordförande Hans Wallmark samtalar med studentskorna Meschelle Noble och Natalie Coconubo under besök i riksdagen 2016.

Dr Anna Helm är Director, Center for International Business Education & Research vid George Washington University, och tillika god vän och supporter av Montan Foundation. I svensk anda träffade vi Sveriges ambassadör i USA, His Excellency Ambassador Extraordinary and Plenipotentiary, som Urban Ahlins lika amerikanskt formella som svenskt diskreta titel lyder.

Samtalet handlade om hans syn på NATO-förhandlingarna från Sveriges perspektiv i DC, om oväntade aspekter av uppdraget som ambassadör i USA jämfört med detsamma i Kanada samt allmänt socialt catch-up. Anna berättade om sin verksamhet vid GWU och vi förärades även med varsin flag pin av den nya versionen - med magnet istället för nål.

Traditionsenlig bild vid flaggorna - som nu var fyra till antalet mot tidigare tre vid förra besöket. Hurra för NATO!

Ett trevligt minne från ett dito besök 

Dagen avslutades med en AW på en av mina favoriter till lokala vattenhål - Sequoia DC - vars läge mittemot House of Sweden (ambassadbyggnaden) är oslagbart. Givetvis inte gratis, men väl värd ett glas eller två. Anna och jag klurade vidare om fortsatta samarbetsmöjligheter och hon sken upp när hon fick svensk choklad.

Efter denna fulla och lyckade dag återvände jag till Herndon, VA. Efter en kycklingsallad framför debatten mellan Harris och Trump (jag stängde av efter en tredjedel) somnade jag och sov den rättfärdiges goda sömn.

På söndag eftermiddag påbörjas mitt egentliga skäl till just denna resa - min amerikanska tågluff genom 19 delstater. Mer om detta om några dagar.

Vi hörs!

Tio Tusen Val Mellan Valen

Vi utanför USA missar ofta kampanjerna mellan presidentvalen då det sker drygt tio tusen val till ämbeten på alla nivåer. 

Därför kryllar det av kampanjer fjärran från den glamour och pengamaskin som kännetecknar de mer prestigefulla kampanjerna som älskas av medierna.

Läs mer i senaste krönikan i Folkbladet.

Republikaner och Inte Demokrater I Paradform

Buffalo Grove ännu en av de många välmående villaförorter norr om Chicago som ingår i det 57:e valdistriktet, dvs kampanjområde. Att vi hamnade här just denna helg var ingen slump. Dels firar och hyllar amerikanerna arbetets dygd genom att vara lediga (Labor Day), och dels pga den årliga festivalen Buffalo Grove Days.

Festivalen är som tusentals andra över USA denna och liknande helger. Det är tivoli med diverse åkattraktioner, stånd med sockervadd, våfflor, glass och liknande klassiska tivoli-tilltugg. Men givetvis finns food trucks som erbjuder mer bastanta rätter som hot dogs, hamburgare, pizza, tacos och dylik amerikansk husmanskost.

Här märktes inflationen då priserna även med svenska mått var rätt saftiga: $7 för en Chicago Hot Dog, $8 för en cheeseburgare och $14 för en pizza. En flaska vatten på 50 cl eller läsk på 35 cl går på $2-3. Eller så är det jag som är ovan med sådana tillställningar och därtill hörande prissättning. Eller är det månne växelkursen som spökar ($1=10,50 kr). Nå, sånt är livet.

Utöver alla åkattraktioner och kaloribomber fanns givetvis ett utställningsområde där diverse lokala intresseorganisationer, företag och föreningar promotade sina verksamheter. Märkligt nog - och då givet den traditionellt stora demokratiska dominansen i Stor-Chicago - saknade Demokraterna representation i utställarområdet. Enligt rykten hos de lokala Republikanerna - hos vilka jag huserade denna gång - hade de ett tält, men då endast en (1) volontär dök upp packade de ihop efter en kvart och lämnade platsen tom.

Demokraternas övergivna tältplats

Således hade "vi" Republikaner den politiska dominansen i området och vi kampanjande på sedvanligt folkrörelsesätt: flygblad, talare, kandidater, godis att locka in barnfamiljer till samtal och vatten för att hålla dem kvar i den 30-gradiga sommaren - alla trick i boken nyttjades. Tyvärr hade jag ingen solkräm så jag är nu lika bränd som en överstekt burgare.

Festivalen pågår i tre dagar, lördag till måndag, och dess höjdpunkt är den traditionella paraden vid lunchtid på lördagen. Under en dryg mile (ca 2 km) kantas vägkanterna av tusentals människor som beskådar de nära hundra ekipagen som representerar allt från lokala skolors orkestrar och cheerleaders till organisationer som Lions och Rotary. Tyvärr var vi rätt långt bak i tåget varför jag inte kunde ta bilder på dem längst fram. Anmärkningsvärt var att även här lyste Demokraterna med sin frånvaro. Om man ska läsa in något i denna dubbla närvaromiss kan jag inte uttala mej om. Men märkligt är det ändå. Särskilt givet att det är presidentvalår och nyfunnen entusiasm hos Demokraterna efter Bidens avhopp.

Nå, demokraternas frånvaro obeaktad, paraden drog igång strax efter kl 12 och den genomfördes utan större incidenter eller intermezzon. Inga ekipage fick motorstopp, förlorade styrningen eller körde fel. Åskådarna vid sidorna var för det mesta trevliga. Och även om de inte sympatiserade med Republikanerna eller Trump tog de emot våra flygblad ändå eller tackade (hyfsat) artigt nej. Nästan alla.

Elefanten i rummet

Ett fåtal gav mej dock onda ögat, medan andra vände uppmärksamheten åt annat håll när jag eller kollegerna kom farande. En enstaka överförfriskad herre skrek dock åt mej: "Republikaner hör inte hemma i vårt samhälle!" Han blev dock snabbt hyschad av omgivningen, vissa var tydligen även Demokrater som ogillade dylik öppen fientlighet.

Men som alla kampanjare oavsett kontext redan vet - det är aldrig personligt utan alla okvädningsord, sura miner eller rena förolämpningar är riktade mot en som företrädare. Såvida man inte frivilligt ger sej in i en medveten debatt. DÅ är det fria kriget som gäller.

Sammantaget var det en trevlig och givande kampanjhelg, bortsett från att jag som sagt glömde solskydd. Jag är nu lika bränd som askan efter en majbrasa. Och jag kan nu lägga till Buffalo Grove Days Labor Weekend Parade till mina tidigare parader här i Det Stora Landet i Väster: San Jose, San Francisco och Fremont i CA samt Dayton OH.

¡Viva el Presidente Republicano!

Du kan få en person att lämna underklassen. Men du kan inte få underklassen att lämna personen.

Så lyder en fri översättning av det gamla amerikanska ordspråket om att det mer eller mindre är omöjligt att lämna sitt sociala ursprung trots eventuell klassresa. Och visst är den sociala rörligheten låg i de flesta länder – så även i Möjligheternas Land, den amerikanska drömmens hemvist. Men det hindrar inte många från att ändå försöka, något jag fick erfara under detta mitt första besök i en tvättäkta amerikansk trailer park i helgen.

Det kryllar av fördomar om boendet och de boende i trailer parks – en synnerligen amerikansk boendeform där stora stugliknande husvagnar kopplas in på parkens elnät, avlopp och får tillgång till områdets gemensamma utrymmen – som bollplan, pool eller klubbhus, i den mån sådana alls finns. Då denna boendeform är billig jämfört med andra alternativ är det främst låginkomsttagare som bor där, och då särskilt sådana med utländsk härkomst.

Just i ett sådant område hamnade jag och kampanjkollgorna Teresa och Manuel häromdagen. Att valet föll på just denna trailer park – eller Whippletree Village Manufactured Home Community, som det formella namnet lyder – var ingen slump, tvärtom. Många av de boende här har spanska, polska, ryska och ukrainska som primärspråk varför det föll på oss tre att bidra med våra språkkunskaper (Teresa – polska, ryska och viss ukrainska; Manuel – spanska och viss portugisiska; och jag med basal spanska).

Liten utvikning: trots alla myter och fördomar är en trailer park ingalunda snäppet direkt ovan hemlöshet eller ett olagligt tält i skogen på boendeskalan. Att köpa en trailer med två sovrum går på dryga halvmiljonen kronor och att hyra en går på mellan 7.000 – 12.000 kr/mån i Illinois. El, vatten och sophämtning tillkommer i regel. Boendet kräver därför ofta mer än en inkomst i dessa grupper eller tillgång till subventioner för att man ska klara månadskostnaden. Att bo i en trailer park är alltså betydligt dyrare än en svensk studentlägenhet i absoluta termer.

Nåväl, varför genomför republikanerna kampanj i denna miljö? Är inte det lite upp och nervända världen? Är inte republikaner antingen högerkristna, försvarshökar, lag och ordning-fanatiker, ekonomiskt välbärgade – eller i värsta fall mer eller mindre rasistiska? Jo, helt eller delvis är detta sannolikt mer sant än falskt. Men det finns en ytterligare dimension: traditionell konservatism.

Invandrare från Latinamerika och Östeuropa besitter ofta vad vi kallar “traditionella familjevärderingar”. De är i regel kristna med Bibeln som rättesnöre i moral- och sociala frågor. Därför är de patriarkala och abortmotståndare. Därför ogillar de HBT, DEI, woke och skatter. Därför har de ofta en stark arbetsmoral och jobbar hårt och extra för att barnen ska få det bättre än föräldrarna och därmed förverkliga familjens drömmar och förhoppningar.

En sådan mylla torde vara mer vänligt inställda mot republikanerna och detta fick vi mer oftare än inte bekräftat under vårt dörrknackande i området. Många såg Demokraternas “välvilja” som missriktad och orättvis. Varför ska illegala invandrare få företräde med gräddfil och räkmacka när de som gått den lagliga vägen har fått ställa sig i kö, kämpa mot byråkratin och vänta i åratal? Och till råga på eländet finansieras detta av de höga skatterna som de boende tvingas betala medan “de rika” kommer undan via diverse avdrag?

Flera av dem vi talade med hade egentligen bara en önskan: att staten ska låta dem vara i fred så att de kan försöka förverkliga deras lilla, men välförtjänta del av den amerikanska drömmen. Om de hade velat ha höga skatter (kommun och delstat), klåfingriga ledare (massa byråkrati) och påtvingade värderingar (som woke/HBT/DEI) hade de lika gärna kunnat stanna kvar i sina hemländer. Demokraterna ses därför inte sällan som antikristna socialister och kommunister.

För min del var denna upplevelse ännu en oväntad ögonöppnare under min kampanjbevakning; att så många av dem trots sin begränsade ekonomi ändå uttryckte klara republikanska åsikter överraskade initialt. Men efter att ha tänkt efter och viss googling i ämnet insåg jag inte enbart observationens riktighet utan även dess stora spridning och spridda giltighet.

Det sägs att första generationens invandrare i USA tenderar att vara monolitiska, att tänka, verka och uppfatta saker likadant. Men efter några generationer brukar detta grupptänk luckras upp i mindre undergrupper, suddas ut och övergå i sedvanlig amerikansk individualism.

En sådan utveckling bekräftas om man betraktar irländska amerikaner. När de kom till USA på 1800-talet i spåren av kaos och svält på Den Gröna Ön sågs de med ofta rent rasistiska ögon av de anglosaxare som anlänt tidigare. Idag är irländska amerikaner en naturlig del av landets elit; över 20 amerikanska presidenter är av eller hävdar irländsk härkomst.

Mot denna bakgrund är det kanske inte konstigt att många latinos börjar överge Demokrater till förmån för Republikaner som kanske inte älskar deras ekonomiska status eller högre melaninhalt. Men de har stor samsyn kring kristna värderingar och ogillande av Demokraternas woke/HBT/DEI-fasoner. Och en röst är alltid en röst oavsett vem som avlagt den.

Visst, vi är säkerligen många decennier från lika stort latino-inslag inom eliten som irländare och anglosaxare. Men jag misstänker att stenen redan är satt i rullning och det kan gå fortare än vi anar. Således skulle jag inte bli förvånad om den första amerikanska presidenten med latinobakgrund också är Republikan.

Jag har aldrig tidigare tänkt en sådan tanke. Men efter helgens besök i en tvättäkta amerikansk trailer park är jag övertygad om att jag är något på spåren.

¡Viva el Presidente Republicano!

Det Bästa Var Det Oväntade

Dessa är mina principer. Och om ni inte gillar dom så har jag andra. 

/Groucho Marx 

Det är lätt att vara med när det går bra. Det är kul att vara medgångssupporter. Och det är enkelt att vara öppen med sina sympatier när man är ombord på det vinnande tåget. Men hur är det att vara engagerad och entusiastisk när den opinionsmässiga motvinden inte mojnar utan kanske till och med tilltar? Om detta må jag berätta.

Jag har träffat många politiska volontärer på gräsrotsnivå, från alla möjliga partier och intresseorganisationer i olika länder under mina dagar. Och alla säger de ungefär samma sak, eller olika versioner med samma innehåll; att om de inte kämpar på så har den andra sidan redan vunnit. I någon mening har de bara ett val - kämpa eller dö.

Och att även om opinionen inte går deras väg just nu så kommer vinden förr eller senare att vända. För det gör den alltid. Och hoppet är som bekant det sista som överger en - så även hos politiska gräsrötter. Sammanfattningsvis: värderingar och åsikter betyder bara något om man står upp för dem i motvind. Och där har gräsrötter oavsett partifärg min beundran och respekt. 

=====

Under min hittillsvarande tid här i Illinois har jag träffat på Demokrater, Republikaner, Oberoende, soffliggare, övriga och sådana som enligt egen uppgift "skiter i politik" eftersom "alla (!) politiker är skurkar, mutkolvar, idioter, egoister och sexuellt avvikande". Nämn en politisk förolämpning och jag har sannolikt hört den.

Att därför se gräsrötter i aktion ute bland dessa vitt skilda människor trots risken för glåpord och uteblivet bifall inger respekt hos mig. Trots humörsprövningar som dåligt skrivna samtalsmanus, stängda och slängda dörrar i ansiktet, onda ögon till öppna förolämpningar och passivt-aggressivt beteende som får en att ångra att man lämnade sängen imorse sker ibland mirakel; det där oväntade mötet som återger en tron på mänskligheten (eller åtminstone tills verkligheten skjuter ner en från molnen igen).

Igår kväll följde jag dörrknackning i ett villaområde utanför Buffalo Grove i Illinois. Efter ett gäng inga svar, inte intresserad och öppen fientlighet inträffade den där helt oväntade, men ändå hett efterlängtade kantbollen som gör hela ens kväll.

Huset var i starkt behov av fasadputsning och när dörren öppnades insågs snabbt att samma behov även gällde mannen som öppnade. Han var en äldre herre med hål i kläderna, yrvaken frisyr och en dialekt som tveklöst avslöjade hans indiska rötter. Hans initiala min var långt från inbjudande eller välkomnande och han blängde misstänksamt mot oss.

Vi tog ett djupt kollektivt andetag och körde vår standardpitch, lite snabbare än vanligt för vi ville bara bort och gå vidare. Appen hade ju uppenbarligen fel om den boendes politiska preferenser. Men när vi nämnde de höjda fastighetsskatterna i valkretsen hände något oväntat.

Mannen visade sig vara både engagerad och kunnig i frågan och det framkom snabbt att han både avskydde skatter och särskilt dem som stödjer dylika Djävulens påfund. När han såg min kollegas republikanska elefant på namnskylten log han brett, erbjöd oss sin hand och lovade oss inte bara sin utan även familjens fyra röster på Republikanerna, åtminstone i detta lokalval eftersom han hade lite svårt för Trumps beteende.

Eftersom vi nu var vänner berättade han frikostigt om sin flykt till USA från Bangladesh och hur han älskade friheten i USA - bortsett "those f*cking taxes". Efter ca tio minuter insåg han att han höll på att laga middag och var tvungen att ursäkta sig. Vi skakade återigen hand och skildes åt, alla av oss leende åt varsitt håll. Kollegan och jag log menande mot varandra och våra blickar sa samstämmigt: "Det var som fan..."

Återigen besannades något som alla gräsrötter på fältet redan känner till: Döm aldrig hunden efter håret. Den enligt väljardatan troliga supporten kan faktiskt vara motståndare. Och den troliga soffliggaren visade sig nu vara kvällens mest entusiastiska och dito mest minnesvärda supporter.

Om han nu gör som han sa att han skulle göra, det där kan man ju egentligen aldrig riktigt veta eller påverka. Vad vi däremot vet är att just ikväll uppvägde mötet med just denne väljare övriga bannor och social friktion med andra väljare tidigare under kvällen.

Det är hoppet om sådana möten som driver gräsrötter och fältråttor vidare. För Trissreklamen har ju faktiskt rätt: Plötsligt händer det! Och det gjorde det sannerligen ikväll.

Fem Snabba Från Folkbladet

Folkbladets chefredaktör Widar Andersson ställde fem snabba frågor till mig innan jag åkte över till Illinois för min kampanjbevakning hos de lokala Republikanerna.

Trevlig läsning!

Djävulen Sitter I Detaljerna

Votebuilder och Ecanvassing är två populära appverktyg för dörrknackning som bygger på detaljerad väljardata.

Votebuilder och Ecanvassing är två populära appverktyg baserade på detaljerad väljardata

Alla kampanjer är lika. Och alla kampanjer är olika. Dessa två grundläggande fakta gäller för alla politiska kampanjer oavsett ämbete, kandidat, typ av val eller land. Dock med de uppenbara undantagen för totalitära samhällen där väljarna inte röstar på sin ledare, utan där ledaren berättar för medborgarna hur de röstade.

Uppenbara likheter är att även den bästa planering som inte överlever första kontakten med verkligheten; Kandidater som är för idealistiska, detaljorienterade eller bara distanserade; Media som inte förstår storslaget i ditt budskap; Eller en opposition som klarar sig bättre än väntat. Hinder och fallgropar som dessa inträffar alltid förr eller senare, det är bara en tidsfråga.

Men när man kampanjar i Amerika är det snarare skillnaderna som är de mest slående. Och det som alltid har varit den kanske viktigaste skillnaden mellan Sverige och USA är graden av information kampanjerna har om sina väljare i sina valkretsar. Svenskar skulle vara lika förfärade som fascinerade över nivån på privata och personliga detaljer som partierna och kampanjerna har till sitt förfogande. Att samla in, lagra och behandla sådana personuppgifter i databaser skulle dessutom vara olagligt i Sverige.

Lite förenklat vet både republikaner och demokrater nästan allt som finns att veta om amerikanska medborgare när det gäller användbar väljardata. Bortsett från de förväntade uppgifterna som namn, adress, civilstånd, inkomst, telefonnummer, ålder och röstregistrering samlar de också in och strukturerar andra värdefulla uppgifter som väljarna ofta glömmer bort/inte vet att kampanjerna de facto har.

Bara för att nämna några: ras, etnicitet, religion, sexuell läggning, brottsregister, utbildningsnivå, lärosäten, karriär, hur man röstat, föreningsmedlemskap, facklig tillhörighet, vilken bil du kör, kreditkortshistorik, konsumentbeteende etc. Nämn en detalj och kampanjerna känner sannolikt till den.

Hur får de tag i all denna information? Vissa uppgifter samlas in via offentliga register via den amerikanska folkbokföringen. Vart 10:e år räknar den amerikanska regeringen alla människor som (lagligen) bor i USA och detta genererar många användbara bitar för kampanjerna. Mycket information ges också frivilligt när man deltar i politiska möten, demonstrationer eller liknande evenemang. Dörrknackning är också ett utmärkt tillfälle för att underhålla och uppdatera befintliga register genom interaktionen med väljarna. En del information lämnas också ut via opinionsundersökningar, fokusgrupper, andra frågeformulär och reklamtävlingar eller lotterier.

Men den mest värdefulla väljarinformationen kommer från kreditkortsföretagen som säljer sina kunduppgifter till dem som är villiga att betala. Och det finns ingen brist på kunder som är villiga att betala dyrt för att veta vad du köpte, var det köptes, hur mycket det kostade och liknande personligt konsumentbeteende. Varje gång en amerikansk medborgare betalar för något med ett kreditkort så vet republikanerna och demokraterna om det nästa val.

Tänk då här: en person som köper ett vapen är mer sannolikt en republikan medan en person som kör en Prius är mer sannolikt är demokrat. Vad du köper, var någonstans, hur ofta och när avslöjar mycket om den personens politiska inställning.

Med andra ord: Berätta vad du köper så berättar jag vem som kommer att rösta på.

En Av Många I Chicago

USA:s motto E pluribus unum - av många, en - är ett bra sätt att beskriva mig i Chicago den här veckan. Jag är nänligen bara en av flera tiotusentals politiker, reportrar och nördar som har kommit till Chicago av politiska skäl.

När jag anlände i går blev jag omedelbart påmind om Demokraternas konvent som börjar måndagen den 19 augusti och avslutas torsdagen den 22 augusti med kröningen... förlåt, valet av Kamala Harris och Tim Walz som Demokraternas fanbärare i presidentvalet på tisdag 5 november - bara 79 dagar från idag.

Jag har haft turen av att ha besökt The Windy City många gånger tidigare. Men den här gången är jag här av en helt annan anledning. Den här gången kommer jag att byta ut den politiska glamouren och medieprestigen från en politisk huvudhändelse mot dess totala motsats - bevaka politisk gräsrotskampanjande långt borta från Washington Beltway och dess politiska elit.

Även om jag bara är dryga 30 minuter norr om Chicago med bil kunde skillnaden inte vara större. Hade det inte varit för den relativa närheten till Chicagos skyline ser orterna och platserna i denna valkrets ut som vilken annan mellanstad som helst i USA:s hjärta där kampanja pågår till dess delstatsparlament.

Under några veckorna kommer jag att bevaka och observera lokala politiska kampanjer av det slag och storlek som sällan fångar nationell uppmärksamhet. Men deras utgång  både kan och kommer att direkt påverka livet för medborgarna i valkretsen. Därför är deras låga uppmärksamhet givet deras faktiska betydelse ofta orättvis och oförtjänt.

Detta är en av många anledningar till att jag är glad över att vara en extern del av sådant kampanjande. Men vilket distrikt och vilket kampanjeri talar jag om? Om detta och mycket annat  återkommer jag till i framtida blogginlägg här i Leomerica.

Tack för att du läste, jag hoppas att du gillade det.

/Leo

Walz Efterträder Harris

 

Ny krönika i dagens Folkbladet - om Demokraternas kandidat till posten som vicepresident. 

Kamala Harris har utsett Tim Walz från Minnesota till sin vicepresidentkandidat.

Här ser vi dem på ett kampanjmöte i Philadelphia på tisdagskvällen. Folkbladets USA-krönikör Leo de Bruin tycker att Walz är ett klokt och "tryggt" val för Demokraterna.

Inbördeskrig 2.0? Knappast!

Visst finns det klyftor – men knappast av det krigiska slaget. Men filmen Civil War om en väpnad konflikt mellan USA:s regering och utbrytargruppen Western Forces väcker ändå frågan om inbördeskriget är nära i USA?

Om detta och lite annat matnyttigt skriver jag om i dagens Folkbladet. 

Omvänd Identitetspolitik á la Biden

 

Den 27 juni 2024 dog Bidens halvsekellånga karriär i ett genant magplask, men det tog 24 dygn innan fakta hann i fatt hans ego.

Om Biden fortsatte skulle han säkra omval, men inte sitt eget utan Trumps. Argumentet att en Trumpvinst vore slutet för USA:s demokrati blev nu hans banesår. 

Om Trump var ett så stort hot och Bidens valförlust så säker, varför var han då kvar i racet? Partiet tröttnade på Bidens tondövhet och den 21 juli föll omvalsridån för USA:s äldste president någonsin.

Ny krönika i dagens Folkbladet om Bidens egoism, partiets möd och Trumps bröd.

Dubbla Demokratiska Damer - Harris-Whitmer?

 

Leo de Bruin Krönikör och USA-kännare: Kamala Harris har chansen att skaka om spelplanen i grunden

Nyss hade Biden och jag två saker gemensamma: födelsedagen och tron på hans politiska framtid.

I förra krönikan skrev jag att skotten mot Trump gav Biden chansen att mjölka tiden till konventet och därmed säkra nomineringen i smyg. Nu har han avböjt omval så tji fick jag, men hans återbud är en ny plot twist i den dokusåpa som är USA:s presidentval. Han stöder även vicepresident Harris och skälet är glasklart: pengar.

Läs mer i dagens Folkbladet. 

Skotten Gör Trump Skottsäker

 

Ironiskt nog är nu Trump sannolikt kampanjmässigt skottsäker. Skotten mot kandidaten och expresidenten Donald Trump skakade om världen.

Här i dagens Folkbladet är min syn på det inträffade. 

Bidens Ego Kan Stå Dems Dyrt

 

Demokraterna behöver ett helt nytt radarpar för att klå Trump.

Tamburkoma är att på väg hem från en fest fastna i tamburen trots ambitionen att lämna. Man har alltför kul för att vilja gå varför man drar ut på det oundvikliga.

Motsatsen är att stanna kvar längre än vad värden vill trots titt på klockan och gäspningar – alltså Bidens presidentkampanj i ett nötskal.

Att Biden vill fortsätta som president är ett uselt skämt. Läs i dagens Folkbladet om varför.

Enspråkighetens Eventuella Enfald

 

Min första internationella dialog skedde som 12-åring på Cypern med en egyptier. Där och då insåg jag vikten och glädjen av främmande språk. Engelska blev därefter ett av mina favoritämnen och har så förblivit.

Men medelamerikanens saknar utländska erfarenheter. Hälften lämnar aldrig sin delstat under sin livstid. Cirka 40 procent har ett pass, jämfört med 75 procent för britter och 90 procent av svenskarna. Enligt Pew Research Center har 14 procent besökt fem eller fler länder, 19 procent har bara besökt ett och 29 procent åker aldrig utomlands.

Hur påverkar detta valet? Jag har några observationer i dagens Folkbladet. 

Biden Saknar Framtid - Bokstavligen

 

Biden är inte Trump–men det är faktiskt ingen annan heller.

En av Bidens slogans för sin återvalskampanj är Our Best Days Still Lie Ahead, men frågan är om den är så genomtänkt?

Mycket tyder på att Bidens framtida dagar varken är hans bästa eller särskilt många. Val vinns sällan på gamla meriter, däremot kan de förloras – fråga bara George HW Bush och Jimmy Carter. 

Detta och liknande tankar i dagens Folkbladet. 

Ger Bruna Kor Chokladmjölk?

 

Trots att 17,3 miljoner amerikaner tror att chokladmjölk kommer från bruna kor (Innovation Center for US Dairy 2017) har USA vunnit flest nobelpris, satt 12 människor på månen och uppfunnit historiens mest populära dryck – Coca-Cola.

Vad ligger bakom USA:s enastående framgångssaga som land och kultur? Några idéer om vad lyfts fram i dagens Folkbladet. 

Behöver Lyckligt Folk En Diktator?

 

I USA:s självständighetsförklaring ses liv, frihet och strävan efter lycka som gudomligt givna rättigheter, men det amerikanska lyckomaskineriet hackar betänkligt, vilket är illa. För i lyckliga länder har inte orangea despoter med diktaturfasoner 45 procent väljarstöd.

Har lyckliga och trygga personer har tid med Trump? Svaret finns i dagens Folkbladet. 

Biden 65 När iPhone Föddes

 

Om man minskar Bidens födelseår 1942 med livslängden på 81 hamnar man på 1861 – året då amerikanska inbördeskriget bröt ut.

Han var 27 vid månlandningen, 54 när DVD-spelaren kom och blev pensionär när iPhone föddes. Och på tal om pensionärer, Bill Clinton och George W Bush gick i pension för 24 respektive 16 år sen, men är ändå yngre än Biden. Trots det vill Demokraterna att han ska regera fram till 2029.

Är Biden för gammal för omval? Ja - läs varför i dagens Folkbladet. 

USA och Per Albin Om Samma Sak

Under andra världskriget påstod statsminister Per Albin Hansson att Vår beredskap var god. 

Efter den Trump-initierade attacken på Kongressen sas att USA: s demokrati stod stark. Dessa påståenden är lika sanna som att man tjänar pengar om man åker taxi baklänges.

Men USA:s demokrati räddades, till stor del tack vare Mike Pence. Läs om varför och hur i dagens Folkbladet. 

Som Fan Läser Bibeln och USA:s Grundlag

 

Många hänvisar till konstitutionen utan att veta vad de talar om – precis som med Bibeln.

Tre skrifter har påverkat och utformat USA mer än några andra: Självständighetsförklaringen och konstitutionen.

Om självständighetsförklaringen är USA: s antagningsbesked är konstitutionen landets examensbevis. Trots självbilden om motsatsen läser de flesta amerikaner dessa båda texter som Fan läser den tredje, Bibeln – åt helvete.

Krönikan i Folkbladet handlar om vantolkningar av Bibeln och USA:s konstitution